Olika regler gäller för olika sorters texter, vilket jag har varit inne på i ett par tidigare inlägg. För en viss litterär genre råder knappt några regler alls, och detta faktum är något som jag tidigare har irriterat mig på oerhört mycket.

Jag tänker förstås på lyriken. I dess namn får man förhålla sig till språket på vilket sätt som man själv vill, i viss mening skapa sina egna regler eller åtminstone helt strunta i alla konventionella regler. Mycket provocerande, och jag har under hela min tidigare yrkeskarriär bestämt tagit avstånd från den typ av ”poetiska” texter som innehåller fullständigt otyglat språk.

Men jag har tänkt om. En aning, eller en hel del. Delvis. För … om man själv, som skribent, befinner sig i en trängd position i livet, på ett eller annat sätt hämmas av samhällets eller auktoritära makt­personers regler, kan kanske lyriken tillföra en form av gränslöshet som är nödvändig för att skribenten ska kunna behålla förståndet och i det tysta förbereda sig inför och bana väg för en förändring genom envis personlig utveckling i det tysta.

och i de luddigt
skiljeteckenslösa texterna
med ojämn högermarginal
eller för den delen
          ojämn vänstermarginal
kan en metafor eller liknelse kilas in
framstå som ett
men vara ett annat
exempelvis kan skrivas
att
en högt rankad spelare
med utslagna pjäser
          – på grund av andras fulspel
          – och nybörjartur
knappast är satt ur spel för evigt
utan bara tillfälligt hindras
från ett aktivt deltagande
och tålmodigt väntar
på nästa omgång
nästa omgång
som lär starta med ljudet
från en gonggong
för de där fulspelarna
och aningslösa nybörjarna

Vid närmare eftertanke, kan man faktiskt betrakta mitt eget personliga genombrott som ett slags poesi. En gång, mitt i själv­utvecklingens hetta, tänkte jag att resultatet av vissa gärningar var just poesi, gräns­över­skridande poesi i form av ett hårt radbrutet avsnitt med … dubbeltydig betydelse. Något i den stilen.

Så kanske har jag en avskydd företeelse från det förgångna att tacka för fram­gångarna i den senaste delen av mitt liv.

(Den allra senaste delen av mitt liv, kan i poetiska ordalag beskrivas som … träda.)