Vad alla borde veta

Det här är mitt första inlägg. Därmed kan det vara lämpligt att kort beskriva varför jag har valt att starta denna sida, samt uppge vilka ämnen som jag har för avsikt att behandla.

Tidigare i mitt liv har jag gått igenom texter som andra har skrivit. Nu vill jag skriva egna texter. Mer vill jag inte orda om just detta.

Skriftspråket misshandlas allt värre, inte minst av personer som har skrivandet som sin huvudsakliga arbetsuppgift. Min avsikt är att ta upp diverse former av misshandel, och i viss mån lindra språkets lidande genom att informera om hur det egentligen ska vara.

Jag står alltså på språkets sida.

När man skriver, behöver man vara koncentrerad och följa en plan. Men man behöver också tillåta fria associationer, och låta texten själv få styra den språkliga formen och innehållets riktning. Därför kommer jag även att skriva om sådant som inte har med språket att göra, men som språket kanske leder in mig på.

Språket har enorm bredd, så i praktiken kan jag komma att skriva om precis vad som helst.

Tidigare var det mycket som hindrade mig. Nu finns det inget som hindrar mig, även om jag på bestämd tid råkar befinna mig i en situation som inte medger full rörelsefrihet rent fysiskt.

Det finns dock en gräns för hur lång tid som jag kan ägna varje enskild text. Därför måste jag reservera mig för enstaka språkliga fel i det som publiceras här. Men min föresats är givetvis att skriva så felfritt som jag bara kan. Att i möjligaste mån undvika även mindre allvarliga former av övergrepp på språket.

För jag står som sagt på språkets sida. Alltid.

En mening som bara består av ett enda ord, kan irritera vissa språkpoliser. Men mina egna språkbeskyddande insatser är knappast polisiära, vilket innebär att jag tillåter respektfullt utförda tänjningar av språket och dess regler. Välfunnet bruk av enordsmeningar är till exempel ingenting som jag skulle få för mig att anmärka på.

Men. Denna. Textrad. Är. Förstås. Förkastlig.

Den som överdriver, driver sanna språkvänner till vansinne.

Djärva stilistiska grepp ska användas med finess. Aldrig drivas till en spets som punkterar språkets innersta skikt.

Det slår mig nu, att jag borde skriva någonting om blankrader. Om blankrader och indrag, hur olika uppsättningar regler kan sägas gälla för texter i digital respektive tryckt form.

Men det får bli i nästa inlägg. Tiden är redan ute, för den här gången.

(Nytt inlägg varje måndag, är tanken.)

Det kommer nog att dröja ett tag innan jag har fått upp en bra rutin för den här sysslan. Att skriva egna texter är svårare än att rätta andras.

Rätta andras handlar ibland om att justera styckeindelningen. Att i detalj gå in på när det lämpligen ska vara nytt stycke, är för komplicerat. Men för att infria löftet som jag råkade avlägga i mitt förra inlägg, kan jag kort gå in på de skillnader som råder mellan styckeindelning i tryckt respektive digital text.

Nytt stycke i tryckt text innebär radbrytning och indrag:

Nu skriver jag en text utan egentlig innebörd.
     Här börjar ett nytt stycke i denna poänglösa text.

Nytt stycke i digital text innebär i de flesta fall en simpel blankrad:

Nu skriver jag en ny text utan egentlig innebörd.

Här börjar ett nytt stycke i denna andra poänglösa text.

Därmed blir det ganska många blankrader i texter som publiceras på nätet. Bland annat mina egna inlägg på den här sidan, och jag får erkänna att det stör mig något då jag egentligen föredrar indrag framför blankrad. Jag skulle också ha kunnat skriva, att jag föredrar text på papper. Dock har jag för närvarande bara möjlighet till att nå ut med mina tankar och iakttagelser i digital form.

För att återgå till styckeindelningen, får nämnas att det så klart även förekommer blankrader i tryckta texter. Detta görs för att till exempel markera ett något större hopp i tiden eller handlingen. Någon bra motsvarighet i digital text finns inte, vad jag vet, det är till exempel olämpligt att göra två blankrader för att markera ett större hopp. Asterisken (*) finns förstås att tillgå, men den är åtminstone för mig mer förknippad med text i tryckt form. Kanske kräver digitala texter fler rubriker, för att kompensera för de färre nyanserna när det gäller textuppdelning?

Men jag kommer i alla fall inte att skriva en massa underrubriker i mina texter. Utan köra på med en blankrad, oavsett om hoppet i tiden, tanken eller mellan ämnena är litet eller stort.

Hur som helst: det gäller att utvecklas, i lämplig utsträckning och takt, till exempel gå från tryckt till digitalt när situationen så kräver (men stanna efter blankrad, inte fogligt fortsätta med underrubriker på en gång). Jag har förresten utvecklats oerhört mycket under senare tid, gått från en till en annan, eller från tudelad till sammanfogad. En förening med hög effekt som konsekvens, ett slags nödvändig försoning som öppnat upp för diverse möjligheter.

I språket är det ord som förenas, genom sammansättningar (även kallade sammanskrivningar och [i]hopskrivningar). Just svenska språket är särskilt väl lämpat för att foga ihop ord, två eller flera, men i vanlig oordning är det många som sammansätter på tokigt vis. Det ska till exempel vara busshållplats och inte busshållsplats, precis som det heter tågstation och inte tågsstation. Sedan finns det förstås också sammansättningar med två korrekta varianter, som tidsplan/tidplan (även om förstnämnda variant är snyggast och mest grammatiskt försvarbar). Vidare är det ett antal fogebokstäver som man kan välja fel bland, förutom -s finns ju -a, -e, -o och -u.

Men egentligen är det väldigt enkelt:
Är du inte fullständigt säker? Kolla upp!!!

(Ja, det stämmer. Jag valde här att göra en radbrytning utan vare sig indrag eller blankrad. Detta på grund av stark anknytning i kombination med önskan om visuell emfas.)

Flera skiljetecken i rad är för det allra mesta ett otyg, men kan i sällsynta fall vara befogat. Om flera skiljetecken i rad är befogat, ska det vara tre stycken – inte två, inte fyra eller sju.

Tre punkter i rad, eller uteslutningstecken/ellipsligatur, går det förresten att skriva en hel avhandling om. En sådan kommer inte i detta inlägg, och sannolikt bara i kortversion i ett kommande inlägg.

Jag övervägde för några sekunder sedan att byta ut ”kortversion” mot ”nedbantad version”. I så fall hade jag också kunnat skriva ”nerbantad version”. Båda varianterna är godkända. Men kanske att jag personligen fortfarande föredrar ned framför ner.

Ned eller ner ska jag snart. En våning, med anledning av en ”aktivitet”.

Lust för att skriva något om orden inom citationstecken finns, men hålls medvetet tillbaka. Jag hade kunnat skriva något om både ordet och innebörden.

Många skriver förresten ”situationstecken”. Det är fult fel. Det ska vara ”citationstecken” eller ”citattecken”.

Någon gång ska jag citera en klok person. Vem det kommer att bli, har jag i skrivande stund ingen aning om. Det finns få kloka personer, vilket motsägelsefullt nog gör valet svårare.

Den där ”aktiviteten” är snudd på rutin nu. En av flera rutiner. Eller en del av Rutinen. Mina dagar handlar mest om rutin för närvarande, bortsett från skrivandet och bortsett från … företeelserna i min tankevärld.

Flera av företeelserna i min tankevärld kommer jag sannolikt inte att skriva om.

Och när jag tänker efter, är jag tveksam till om jag vill få upp en bra rutin för skrivandet. Eller någon rutin alls.

Skrivandet bör nog vara rutinfritt.
Skrivandet bör nog inte vara friktionsfritt.

(Nu gjorde jag det igen.)

Talspråk är också språk. Sedan en tid tillbaka, kommer jag främst i kontakt med två sorters talspråk: ett ordrikt men andefattigt – pedagogiskt nyanserat men akademiskt stolpigt – och ett tydligt men taktlöst, ofta med svordomar som grovt bruk mellan tegel­stens­kantiga budskap.

Jag saknar … självklart talspråk. Jag saknar … en person som talar språk på det sättet. Mer självklart språk än något annat, det bara flödar fram med befriande kraft och bildar vacker takt och melodi – eventuella hinder klaras av med eleganta eller charmigt abrupta riktningsbyten. Ett språk som inte ser sig självt i spegeln, som inte förskönar eller förvanskar, som bara är eller blir till.

Traumatisk presens. Borde ju ha valt preteritum, då personen med det självklara talspråket inte längre kan ingå i min umgängeskrets. Kanske aldrig någonsin igen, men jag väljer att hålla möjligheten öppen.

Umgängeskrets. Det låter något, det.

Men möjligheter ska hållas öppna. Jag håller dem öppna. Vet redan att det omöjliga relativt lätt kan bli av med sitt o. Det är en fråga om inställning, om utveckling, vilja och dådkraft.

Märkte ni förresten att jag skrev ”inte ser sig självt i spegeln” nyss? Den frasen syftade på ”ett språk”. Många skulle ha skrivit ”inte ser sig själv i spegeln”, vilket hade varit fel. T-genus kräver ”självt”. Kan inte för mitt liv begripa varför folk aldrig kan lära sig detta!

Men jo. Det är okej att inleda meningar med predikat. Alltså skippa subjekt – viss stilistisk frihet måste få råda i personliga texter som snudd på skrivs med en litterär strävan. Det är inga nyhetsartiklar som jag skriver här!

Min egen upprördhet. Märker den även i texten, ser två utropstecken ganska tätt inpå varandra. Låter dem vara, även om för många utropstecken är amatörmässigt och fult. Personliga texter bör ju innebära uppriktig gestaltning av känsloliv. Så viss instinktiv överanvändning får tolereras.

Ett litet bråk igår. Därför blåmärke idag.

Inte mitt initiativ, så därför kan vanlig rutin få råda.

Men min skuld, om man betänker upprinnelsen? Om den saken kan det möjligen finnas delade meningar.

Oavsett mening, kan vanlig rutin få råda.

För mig.

🙂

Mitt förra inlägg avslutades med en simpel smiley. Jag har inte lust att skriva något till mitt försvar. Det bara hände, helt enkelt.

Jag har däremot lust att skriva något om detta ords pluralform. Som faktiskt är ”smileys”, även på svenska. Att försvara anglicismer och plural-s tar emot, men i det här fallet får sägas att (försök till) försvenskning i form av ”smilis(ar)” inte heller har varit så lyckat. Mejl istället för mail fungerar bättre, liksom dejt istället för date – bland annat eftersom dessa varianter avviker mindre från original­stavningarna, men utan att kräva påhängs-s i plural. Skulle själv önska att konsekvens alltid kunde råda, men inser att det inte går att bestämma nyords stavning och böjning klumpvis – utan att det gäller att noggrant ta ställning till varje enskilt ords skriftspråkliga öde.

I de kappvändande ”språkvårdarnas” tidevarv är det förresten ofta allmänhetens omdöme som får styra. Jos buades till exempel ut, varpå juice åter blev ensam variant i flera uppslagsverk. I frågespalter nämns inte sällan att variant a är vanligare än variant b vid sökning på nätet. ”Så därför får rådet bli att …”

Lätt att bli expert numera.

Expert/amatör, individ/massa, särskild/allmän.

Min förhoppning – och tro – är att ni som läser detta är eller håller på att bli självständiga individer snarare än strömföljande grå massa. Att var och en av er tänker egna tankar, inte låter er påverkas av tillfälliga trender eller okunniga förkunnare när ni väljer bland språkliga varianter – eller gör vägval i livet.

Vägval kan betyda annat än vänster eller höger. Vägar kan löpa parallellt, skapa ett flertal nivåer eller dimensioner. Att välja är att utvecklas, att utvecklas är att ha meningsfulla eller direkt avgörande projekt med åtråvärt glänsande målsnören.

Själv har jag bland annat Projekt Mona. Här och nu är jag väl nödd att skriva att det kan ha språklig anknytning, men vill för spänningens skull yppa att det också kan röra sig om en högtflygande plan med befriande slutkläm.

På nätet är det egentligen onödigt att använda förkortningar, då det knappast råder utrymmes­brist i den digitala världen. Men folk förkortar frekvent i de flesta sammanhang, oftast på grund av lathet.

Och när det förkortas, förkortas det inte sällan på inkonsekvent sätt eller på helt fel sätt.

Att blanda ”d v s”, ”dvs.” och ”d.v.s.” är till exempel tokigt. Om det nu nödvändigtvis måste förkortas, ska det vara en och samma korrekta variant hela texten igenom. Antingen ”dvs.” eller ”d.v.s.” (”d v s” går möjligen också an, men med punkter är att föredra – och om det av lathet ska förkortas på nätet, är det ju smart att dra nytta av punkternas ihop­­hållande verkan, radbrytning efter ”d v” är ju inte så snyggt, och att peta in fasta mellanslag [NBSP, non-breaking space] kan vara tidsödande).

Ja, precis – det skulle vara hakparentes där, för vanlig parentes inom vanlig parentes godkännes ej.

Ett exempel på helt fel sätt att förkorta, är att skriva ”mm” (millimeter) när man menar ”med mera” (rätt förkortning: m.m.). Eller att skriva ”St.” (Stora) när man menar ”Sankt” (rätt förkortning: S:t).

Vissa förkortningar ska förresten aldrig ha punkt eller kolon – detta gäller samman­­dragningar av ord som ”jämför” (jfr), där förkortningen avslutas med ordets sista bokstav.

Men hur ska man kunna hålla reda på alla olika varianter och regler? Svaret på den frågan är enkel, och jag får anledning att återanvända en textrad från ett tidigare inlägg (men skippar två av ursprungligen tre utropstecken, eftersom jag är på något bättre humör idag):

Är du inte fullständigt säker? Kolla upp!

Svårare än så är det inte. Och några undanflykter finns inte.

För att överföra begrepp till ett vidare perspektiv, kan nämnas att det faktiskt råder utrymmesbrist i mitt eget liv. Av anledningar som är ointressanta att gå in på, spenderar jag mycket tid på en yta om cirka åtta kvadratmeter. Därav får mina handlingar – liksom språkets ord i tryckta sammanhang – begränsas en aning, men mina tankar och föreställningar kan – till skillnad från språkets ord i tryckta sammanhang – uppta hur mycket plats som helst, som företeelser vara mer gränslösa än någonsin. Det är omöjligt att på alla sätt förminska en tålmodig person som har kommit underfund med sitt sanna, urstarka väsen.

Olika regler gäller för olika sorters texter, vilket jag har varit inne på i ett par tidigare inlägg. För en viss litterär genre råder knappt några regler alls, och detta faktum är något som jag tidigare har irriterat mig på oerhört mycket.

Jag tänker förstås på lyriken. I dess namn får man förhålla sig till språket på vilket sätt som man själv vill, i viss mening skapa sina egna regler eller åtminstone helt strunta i alla konventionella regler. Mycket provocerande, och jag har under hela min tidigare yrkeskarriär bestämt tagit avstånd från den typ av ”poetiska” texter som innehåller fullständigt otyglat språk.

Men jag har tänkt om. En aning, eller en hel del. Delvis. För … om man själv, som skribent, befinner sig i en trängd position i livet, på ett eller annat sätt hämmas av samhällets eller auktoritära makt­personers regler, kan kanske lyriken tillföra en form av gränslöshet som är nödvändig för att skribenten ska kunna behålla förståndet och i det tysta förbereda sig inför och bana väg för en förändring genom envis personlig utveckling i det tysta.

och i de luddigt
skiljeteckenslösa texterna
med ojämn högermarginal
eller för den delen
          ojämn vänstermarginal
kan en metafor eller liknelse kilas in
framstå som ett
men vara ett annat
exempelvis kan skrivas
att
en högt rankad spelare
med utslagna pjäser
          – på grund av andras fulspel
          – och nybörjartur
knappast är satt ur spel för evigt
utan bara tillfälligt hindras
från ett aktivt deltagande
och tålmodigt väntar
på nästa omgång
nästa omgång
som lär starta med ljudet
från en gonggong
för de där fulspelarna
och aningslösa nybörjarna

Vid närmare eftertanke, kan man faktiskt betrakta mitt eget personliga genombrott som ett slags poesi. En gång, mitt i själv­utvecklingens hetta, tänkte jag att resultatet av vissa gärningar var just poesi, gräns­över­skridande poesi i form av ett hårt radbrutet avsnitt med … dubbeltydig betydelse. Något i den stilen.

Så kanske har jag en avskydd företeelse från det förgångna att tacka för fram­gångarna i den senaste delen av mitt liv.

(Den allra senaste delen av mitt liv, kan i poetiska ordalag beskrivas som … träda.)

Identitet är en svår sak. Det kan gå en halv livstid innan man förstår vem man verkligen är. Man föds in i en situation, blir tilldelad en roll som man förväntas anta. Ibland krävs det i tidigt skede två roller, eller fler. En med den ene, en annan med den andra, en tredje med båda, en fjärde i ensamhet. Det kan också handla om två initialt jämnstarka roller, eller personlig­heter, av vilka den med minst potential får kraftigt övertag på grund av en destruktiv form av uppmuntran från så kallade närstående – och från samhället i stort. Det kan bli som så att del­person­ligheten med störst potential under långa perioder inte får minsta chans till att utvecklas, utan mer eller mindre märkbart skuffas undan, hålls tillbaka, fjättras, trycks ner och låses in.

Men att helt ta död på en sann delpersonlighet med urstark grundglöd går så klart inte. Det kan dröja månader, år och till och med decennier, men till sist glöder det sanna igenom hindrande skikt och gör sig gällande.

Innan den sanna delen fullt ut hinner hämta sig från lång tids förvaring i skymundan, kan den få bli tvungen att leva sida vid sida, någorlunda jämställt, med den andra halvan som redan nått sin fulla men mediokra potential. Även detta en slitsam situation för den genuina energin i personen som är en men rymmer två. Förstås också slitsam situation för själva personen som utgör hölje.

Dock: det sanna & driftiga vinner över det falska & håglösa i längden, ett menat väsen med överlägsen kapacitet som pö om pö släpps på tar ovillkorligt över och dominerar snart helt halvan som den tidigare först var under­ordnad och sedan jämbördig med.

En identitet i språket kan numera bland annat vara ”hen”. Om det kan man säga vad man vill. Själv säger jag att ”hen” är klart användbart, främst som substitut för det klumpiga ”hon/han”. Att använda pronomenet enkom för att hävda eller tillkännage en tredje köns­tillhörighet har jag inga egentliga åsikter om – men tycker verkligen att vissa följder av ”hen” i språket har blivit förskräckliga. Jag tänker till exempel på objekts­formen, som ju (också) är ”hen”. En mening som ”Jag gav hen kniven.” skär i varje människa med språkkänsla. Det är att frångå regler som måste gälla, jag föredrar faktiskt ”henom” även om det också låter illa. Tycker mig förstå att ”henom” kanske är okej att använda (ganska lite är ju säkert i dessa ”språkvårds”-tider), men Språkrådet rekommenderar numera verkligen ”hen” som objektsform. Genitiv­formen ”hens” känns bättre, rent grammatiskt.

Det nya pronomenet har även fört med sig ”en” istället för ”man”. Vilket leder till meningar som ”En måste vara försiktig när en har en vass kniv i händerna.” – så på senare år har ungt folk börjat prata som gamla smålänningar. Min största invändning mot ”en” istället för ”man” är emellertid att det redan finns så många ”en” av annan betydelse i språket. Texter skrivna av strikta genusvetare (hade kunnat använda ett annat ord här, men avstod) blir därav direkt olidliga på grund av upprepningar – inte bara av ”en”, utan även av egennamn eftersom ”hen” inte avslöjar om det är Emil eller Emily som det handlar om.

Måste nu abrupt lämna ämnet identitet, då det snart är dags för en förbannad aktivitet.

Jo … jag kom på att jag i ett tidigare inlägg indirekt utlovade en kortversion av en möjlig avhandling om uteslutnings­­tecknet/ellipsligaturen.

Alltså om tre punkter i rad, som kan användas för att ange att något har uteslutits eller avbrutits, inte fullt ut avslutats. Tre enskilda punkter i rad (eller ett enda tecken/en enda ellipsligatur, som består av tre punkter) kan också, inte minst inom skön­litteraturen, användas för att antyda osäkerhet hos en karaktär eller för att hos läsaren väcka en oroskänsla inför vad som komma ska (kan).

Oavsett av vilken anledning eller i vilken sorts text de tre punkterna återfinns, är det ofta som skribenten har missat hur mellanslag ska – eller inte ska – användas i samman­hanget. Numera gäller främst följande: det ska alltid vara ett mellanslag mellan det som avbryts och de tre punkterna, såvida punkterna inte ska markera att ett enskilt ord bryts av mitt i. Därmed är båda meningarna nedan korrekta.

Han hade ingen aning om vad som skulle hända honom …
– Men vad är det som händer, vem är det som kommer vrå…

(Vad gäller själva formuleringen ”båda meningarna” ovan, hade det också gått att skriva ”båda meningar”. Vilken variant som är mest korrekt, råder det delade meningar om.)

Tre punkter ska för övrigt också oftast ha ett mellanslag efter sig, även om det finns undantag. Och här följer två korrekta meningar till.

Jag kan inte förstå att … att detta händer …
– Du hann aldrig förstå …, viskade mannen som nyss hade gjort ett lyckat drag.

Om text utelämnas i ett citat, placeras de tre punkterna inom hakparentes, enligt exemplet nedan.

”Han insåg att […] hade bristande matematiska kunskaper, eller när det gällde […] åtminstone inte hade förmågan att lägga ihop ett plus ett.”

Och notera de korrekta citations­tecknen, eller citat­tecknen. De ska se ut som nior, inte vara raka som simpla tumtecken. Pinsamt ofta förekommer det förresten engelska citations­tecken i svenska texter, alltså “fel citations­tecken” istället för ”rätt citations­tecken”. Det är alltså i engelska texter som citat ska inledas med omvända citations­tecken, som liknar sexor, medan det i svenska texter ska vara nior både i början och i slutet. Fatta det! De oförlåtligt många förekomsterna av engelska citations­tecken i svenska texter kan bara till liten del skyllas på att ordbehandlings­program inte sällan autogenererar dem. Det är varje enskild skribents skyldighet att på förhand ändra inställningarna och/eller i efterhand manuellt byta ut fel tecken mot rätt tecken! Vidare är det varje tidnings skyldighet att återanställa ett stort antal korrektur­läsare och redigerare – nedskärningarna skulle ha gjorts på chefsnivå från början!

Där får det stanna.
Det att lägga band på sig.

För att på krystat sätt återkoppla till det initiala ämnet, kan avslöjas att jag också måste utesluta eller utelämna saker och ting i dessa texter. Av komplexa anledningar är jag nödd att självcensurera.

Situationen som jag befinner mig i, har tre punkter efter sig. Jag är på ett slags hållplats i livet, en anhalt där lång väntan råder. Men någon sluthållplats är det trots allt inte. Det finns en fortsättning, en framtida resa mot nya destinationer och upplevelser, vidare själv­utveckling genom resoluta handlingar.

Vilka man då kommer att möta? Vilka man eventuellt kommer att möta igen.

Mycket kan komma.
Mycket ska komma!

Så mycket i mitt huvud nu, som behöver överföras till faktisk rörelse och konkret verksamhet. En och annan definitiv punkt har kommit och gått i sinnet, men som tur är har de punkterats till kommatecken eller alltså formerat sig i grupper om tre.

Det här är förresten en dag då jag skulle kunna ha haft ett blåmärke igen. Att jag inte har det, beror på att jag igår valde att svälja.

Jag tycker inte om att svälja. Jag har svalt tillräckligt tidigare. Men att svälja på litet sätt ett begränsat antal gånger, kan ge långsiktiga fördelar som öppnar upp för utlevelse.

Att bara kort berätta hur saker och ting är, eller borde vara. Att bara påpeka olämpligt språkbruk eller beteende. Det räcker för att väcka anstöt i slutna sällskap som ser hållplatsen som hemmaplan.

För mig är den en bortaplan, som jag gästspelar på under en begränsad period …

Det spelades nyligen en match som många var intresserade av. Vilket fick mig att tänka på fraser som ”Finland var överlägsna”. För bara ett mindre antal år sedan, ansågs sådana fraser vara felaktiga av de flesta språkvetare – men (tyvärr) verkar det numera, åtminstone om man vill följa moderna ”språkvårdares” riktlinjer, vara ”okej” med dessa en/ett-blir-plötsligt-många-tilltag. Jag tycker ju egentligen att ”Finland var överlägset”, men … frågar mig i stunden om en acceptans av den först angivna varianten ändå skulle kunna utgöra en lagom utmaning i själv­­utvecklingens anda. Viss acceptans. Kanske, kanske inte. Motiveringen till ”överlägsna” är att alla ändå förstår att laget består av flera personer. Det gör förstås fortfarande ont att läsa den moderna varianten, men smärtan kan möjligen lindras av tanken att förvandlingen betonar att ett lag inte (bara) är ett lag utan (också) ett antal unika individer. Även om jag själv lätt råkar tänka att ett lag oftast är en grå massa med en eller två unika och starkt lysande stjärnor.

Hur som helst – jag kanske backar. I just denna fråga.

Att backa kan vara att ta sats.
Att ta sats kan vara att strax våga språnget.
Att våga språnget kan vara allt möjligt.
Allt möjligt kan ske om man backar med framfart i åtanke.

Grupp av individer, individer i grupp. Gruppen och individen, individen mot gruppen.

Jag föredrar nog katter framför hundar.
(Definitivt djur framför människor, med något undantag.)

Under lång tid, skulle jag själv egentligen kunna ha sagt eller skrivit fraser som ”jag är malplacerade”. Det handlade främst om två jagversioner – med olika kynnen, viljor och fallenheter, på sätt och vis med olika namn. Den ene koncentrerad, den andre explosiv. Men nu ”är jag malplacerad”, enhetlig på ett starkt och i längden vinnande sätt.

I flera lägen slår bredd spets(ar).
Förstnämnda kan också inkludera sistnämnda.

Breddkompetens. Varför efterfrågas sådan så sällan?

Fuckers!

Så är kanske dumt att utbrista, men får här illustrera att balanserad bredd inte behöver innebära avsaknad av kvicka sting.

Engelska i svenska är kanske också dumt, men sådant bryr sig sting ingenting om.

Övergripande balans med spänstig dynamik kräver flera olika beståndsdelar. En skönläst text har både långa och korta meningar, många punkter men också ett och annat utropstecken.

Fullt medvetet växlande mellan olika sätt att föra sig är inte detsamma som att vara uppdelad i olika jagversioner. Utan just bredd­kompetens, att som en enda stark orka välja nyans efter situation för att så är lämpligt i ens strävan att nå betydande mål i slutet av längre tidslinjer.

Långsiktighet är en urstark egenskap.
Att tänka långsiktigt är att överleva.

Jag tänker väldigt ofta på en person som jag inte har träffat på länge nu.
Jag tänker att den personen sjunger, att den personen blir sjungen för.

Själv sjunger jag inte. Utan tänker.
Långt, tänker jag. Längre än tidigare.

Tionde inlägget. Svårt att förstå, och märkligt att farten kan vara så hög i en tidslinje och så långsam i en annan.

10:e inlägget, hade jag också kunnat skriva. Kanske till och med 10e inlägget, då kolonet hänger löst i samtiden.

FNs deklaration om de mänskliga rättig­heterna knappar in på FN:s deklaration om de mänskliga rättig­heterna. Här orkar jag inte (längre) ha någon stark åsikt.

10 november är dock korrekt sedan lång tid tillbaka, här ska det varken vara kolon eller e. Datum går efter egna regler.

Förresten ska e vara a om 1: eller 2: föregår. Att skriva 1:e (eller 1e) är helt fel!

Så oerhört många fel och tvivelaktigheter som det går att räkna upp. Ibland känns uppgiften hopplös, som ett krig som ingen längre kan vinna.

Lättare då, att drömma om ett rymdskepp. Eller rymskepp, att åka iväg med. Kanske med utvalt sällskap.

Det deklareras om rättigheter till höger och vänster. Få av dessa deklarationer förankras i verkligheten.

Min egen trängda situation beror förresten på klart tvivelaktiga processer och bör strida mot diverse deklarationer.

Situationen i sig. Därtill enskilda små incidenter och omständig­heter på daglig basis.

Men här sitter jag i alla fall och skriver om språk. Bland annat. För tionde/10:e/10e gången.

Någon gång ska jag skriva helt fritt, utan tvunget ramverk.

Flertalet regelverk borde bytas ut.

Själv skulle jag vilja sälla mig till datumen, gå efter egna regler.

Första, andra …
… tredje?

Förlåt, men ibland måste jag tillåta mig att vara diffus.

Och jag tänker … ordningstal. Kontra oordningstal.

Och jag tänker … att ett väsentligt datum för mig ännu är okänt.

Väntans tider. Sittande på vänt. Vänt kort ligger.

Sänt kort skulle ha känts bra. Det hade inte behövt vara ett långt brev. Men inte ens det kan jag tillåta mig. Tillåts mig inte, det är som det är eller måste vara.

Man föreställer sig. Man förställer sig.

Men på ett ut. På ett ut. Minst så.

”21-åringen anhölls misstänkt för grov stöld av åklagare.”

Så stod det en gång i en av landets största dagstidningar. Detta är ett exempel på allvarligt syftningsfel. Oftast får syftningsfel dock mindre anmärknings­värda konsekvenser än att åklagare stjäls. Och …

Äh.

Jag tänkte precis ge fler exempel på syftningsfel som kan förekomma i texter, nämna nära­liggande problematik med förväxling av utrum (n-ord) och neutrum (t-ord), men … orkar inte. Det syftas helt enkelt fel på oerhört många ställen, och på flera olika sätt.

Syftningsfel kan för det mesta enkelt undvikas genom att skribenten gör sitt jobb.

Vilket ord här hör ihop med vilket ord där? Det finns svårare frågeställningar.

Förresten kan det också vara idé att fråga sig om det kanske ska vara ett komma­tecken just där. Eller där.

Men nog om allt detta. Jag orkar som sagt inte.

Vad man syftar på.
Vad syftar du på?

Vad syftar jag på?

Uppriktigt sagt, brottas jag med syftnings­relaterade problem när jag skriver dessa inlägg. Av anledningar som jag inte kan gå in på, är jag nämligen hindrad att i alla lägen syfta på tydligt sätt.

Vad jag ibland menar, eller syftar på, kan vara diffust. Måste vara diffust.

Två som borde bli tre, vad vet jag?
De kan inte räkna, kan de?

Projekt Mona, min högtflygande plan med befriande slutkläm. Om den kan sägas, att varje enskild individ har rätt till en plan eller ett mål som inte avslöjas utan bara antyds.

Jag tycker själv om antydningar.
Jag har själv kommit att tycka om antydningar.

Allt behöver inte vara glasklart, alla företeelser behöver inte på detaljerat sätt aviseras. Utrymme för egna tolkningar är befriande, stimulerar fantasin på ett vinnande sätt och skapar angenäma förväntningar som berikar livet med spänning och magi. Ungefär så.

Måhända flummigt, men allt kan inte alltid handla om skarpa konturer och förut­säg­barhet. Det yviga och ovissa har också sin plats i tillvaron.

Det som inte syns eller hörs, kan fyllas i.
Den som fyller i, är medskapare.

Och någon gång ska jag syfta på övertydligt sätt. Låta utförliga beskrivningar dåna.

Rött. Röd färg. Ett vågrätt rött streck.

Det betyder någonting. Bör få folk att reagera.

Men folk reagerar inte.

Folk ser inte. Eller folk förbiser, på grund av slapphet eller nonchalans.

Det är mycket märkligt att felstavningar är vanligare idag än för femtio år sedan. Idag skrivs ju de flesta texter i något slags ordbehandlings­­program, som oftast per automatik genererar röda under­strykningar av ord som inte finns med i programmets ordlista. Det går förstås inte att lita blint på de röda under­strykningarna, då en kreativ skribent slänger sig med nyord eller udda ord­samman­sättningar som inte finns med i ordlistan, men genom att se i stället för att förbise kan odiskutabla felstavningar lätt upptäckas och åtgärdas.

När jag arbetade som korrekturläsare, var det oerhört vanligt att inkommande texter innehöll ett flertal pinsamma felstavningar – som var markerade med röda under­strykningar. Snacka om slöhet! Att inte ens bemöda sig med att använda den inbyggda rätt­stavnings­funktionen eller fästa blicken på ord med röd understrykning.

Själv har jag förstås via inställningar sett till så att inga röda understrykningar autogenereras i mitt ord­behandlings­­program. Jag tillhör nämligen skaran kreativa skribenter, och störs av den sortens rött.

Men. Jag använder självklart rätt­stavnings­­funktionen. Varje gång, efter att ha skrivit klart. Fattas bara annat.

Flera andra sorters rött störs jag inte av.

Rött, röd. Färg. Färg och form.

Att måla. Men om denna syssla bör jag nog inte skriva.

Akta mig, akta mig …

Ibland väljer jag att vara kryptisk.

Mer av samma vara, efter association: jag högaktar personer som kan behålla en hemlighet.

Många hade antagligen valt versal efter kolon i föregående mening, men det ska faktiskt vara gemen. Detta då det som följer efter kolon är en form av exemplifiering/förklaring. Dock: om den exemplifiering/förklaring som följer efter kolon sträcker sig över flera meningar, måste det vara versal efter kolon.

Men hur ska man kunna hålla red…
Kolla upp!

Att vara kryptisk är bättre än att ha kryptit.
Men lite ont i magen har jag, faktiskt.

Jag får mycket ont i magen när jag ser felstavningar. Magen påverkas lätt av processerna i hjärnan.

Mage och hjärna, kropp och själ. Himmel och helvete, kanske. Det finns kopplingar. Samverkan över gränser.

Himmel är ett påfrestande ord för ambivalenta. Det finns tre godkända varianter av bestämd form: himlen, himmelen och himmeln. Men helst himlen, säger SAOL.

Jag funderar på … himlen ibland. Ibland igen. Tro kommer och går i perioder.

Jag funderar nog på helvetet oftare.

Helvete är ett bättre ord för ambivalenta.

Det finns gott i ont och ont i gott. Himlen och helvetet för allt och alla, således.

Men för helvete:
följaktligen och inte följdaktligen
omständlig och inte omständig
omständighet och inte omständlighet
noggrann och inte nogrann
medicin och inte medecin
positiv och inte posetiv
definitivt och inte defenitivt
jämför och inte jämnför
nämligen och inte nämnligen
original och inte orginal
professionell och inte proffessionell
abonnemang och inte abbonnemang
månaden augusti och inte månaden Augusti
Azerbajdzjan och inte Azerbadzjan
en flamländsk film och inte en Flamländsk film
konvalescens och inte konvalecens
egentligen och inte igentligen
sannolik och inte sannorlik
successiv och inte succesiv
medlemskap och inte medlemsskap
lugnt och inte lungt
separat och inte seperat
medan och inte medans
huruvida och inte hurvida
ändå och inte endå
enda gången och inte ända gången
trilogi och inte triologi
trots och inte trotts
tunt och inte tunnt
hellre och inte helldre
bredvid och inte brevid
öppenhjärtig och inte öppenhjärtlig
konferens och inte konferans
hittills och inte hittils
tillfredsställelse och inte tillfredställelse
aggressiv och inte agressiv
hämnd och inte hämd
dödsstraff och inte dödstraff

Åtminstone detta.

Att stava rätt är viktigt.
Jag kan inte nog understryka detta.

Ett annat ord som skulle ha platsat i föregående inläggs lista, är dispens. Många envisas ju med att stava detta ord med a i stället för med e, vilket är groteskt.

Dispens. Snuddar vid tillstånd. Föregås ofta av ansökan.

Nu känns det obefogat att gå in på detaljer, men den här platsen kan sägas vara knuten till företeelsen dispens/tillstånd. Samt till en professionell persons tungt nog vägande åsikt (och goda vilja).

Process med annan sorts dispens som mål är nyss påbörjad. Berör brevskrivande, hur märkligt det än kan låta.

Hur man bäst ska inleda ett brev, kan leda till huvudbry. Men om man väljer att sätta ett kommatecken efter hälsnings­frasen, vet man i alla fall att nästa rad ska inledas med gemen bokstav. Exempel:

Hej min vän,
vi har inte hörts av på ett tag nu, och jag tänkte bara …

På engelska verkar det vara versal som gäller i detta sammanhang, men inte sällan används kolon i stället för kommatecken. Nytt exempel, i form av ett fan som skriver till sin idol:

Dear Star:
When I first heard your singing, I instantly knew that …

Jag hade förresten lika gärna kunnat skriva en fan ovan. Det är korrekt med både ett och en, även om ett är första alternativet i SAOL.

Varför även engelska nyss? Tja, ibland orkar man inte stå emot. Ibland orkar inte ens jag stå emot. Och jag får tillstå att kolon­­lösningen är slug, om än inte särskilt snygg.

Svenskars idoler är oftast engelsktalande. Men det finns idolvirke även bland svensktalande personer.

Och det är alltså engelsktalande/svensk­talande som gäller. Engelska­talande/svenska­talande är fel.

Jag har själv haft olika idoler genom åren. Men ofta blir man förr eller senare besviken på sina idoler, sin idol. En M.N. hann göra mig besviken redan innan han hann bli en fullvärdig idol för mig.

Idag har jag ingen idol. Eller vill inte ha. Behöver inte ha.

Eller kanske en, ändå? Nej. Vårt förhållande har nog inget med fan/idol att göra.

Är jag själv en idol, numera? Inte helt omöjligt.

Ombytta roller, hur lätt sådana kan uppstå. Lika lätt som roller kan glida ihop, bilda huvudroll att räkna med.

Det mesta är ett spel. Det gäller att ha en taktik, det gäller att vara tålmodig.

Det att manövrera.

Ut.

En aktivitet nalkas. I samband med denna en person som irriterar. En person som har lätt för att blåmärka folk. De kommer tillbaka, gör de. De som irriterar. Om de inte blir satta ur spel på definitivt sätt.

Jag gjorde nyss ett verb av ett substantiv. Ett hyss som är okej, om det görs med måtta.

I verkliga livet kan man dock inte alltid hålla sig till måttlighet. Ibland måste man överdriva, eller driva saker och ting till sin spets. Alternativt alternera mellan ytterst lite och väldigt mycket. Broms och gas, av och på, vila och aktion.

Nu avbryter jag detta, för den här gången. Behöver göra ingenting innan jag ska göra någonting som enerverar.

Om det här hade varit ett brev, hade det lämpligen kunnat avslutas på följande sätt:

Med vänlig hälsning
H.O.

(Mvh är de latas variant.)

Att skriva om det ena får en att vilja skriva om det andra.

Har idag måttlig lust till att skriva om språkriktighet. I stället lust till att skriva om annat. Oklart om exakt vad, dock.

Det är mycket tröttsamt att försöka folkbilda om korrekt skriftspråk. En evig uppförsbacke, då folk inte längre anser sig ha tid över för detaljer.

Folk är dumt också.
Eller: Folk är dumma också.
Alternativ två numera mest gångbart, på gott och ont.

Ja, som ni ser försöker jag ändå hålla mig till ämnet. Denna nätplats utlovade ämne.

Kan, eller får (!), ju heller inte någonting annat.

”Dom ä domma i huuuvet.” Så hörde jag någon säga igår. Någon som själv knappast var någonting annat i huvudet.

Det finns författare som skriver ”dom” i stället för ”de/dem”. Började bli populärt på sjuttiotalet, det skrevs till och med en omtalad så kallad generations­roman med ”dom” överallt. Idag är kanske ”dom” åter på uppgång i skön­litteraturen, av helt andra skäl.

Men visst. Hellre ”dom” överallt än ”de” när det ska vara ”dem” och ”dem” när det ska vara ”de”.

Dom.
Dum.
Dum dom.

Dumdumkula.

Sidospår. Utvikning. Det ena, men också det andra. Det att plocka in. När det gäller texter, brukar det talas om inskjutna satser. Eller inskott. Som snuddar vid bisatser. Det som skjuts in separeras från övrigt innehåll genom att föregås och efterföljas av kommatecken eller tankstreck. Dock: pinsamt många skribenter glömmer bort att sätta dit kommatecken nummer två, tankstreck nummer två. Med följden att inskottet punkterar hela meningen, gör den amatör­mässig och ofta obegriplig.

Påbörja …
… och avsluta!

En helhet. Det ena och det andra. En del av en helhet. En annan del av en helhet. Vettig separation. Åtskilda, men sammanhängande.

Tänker med ens: jag ser min nuvarande situation som en inskjuten sats. Första kommatecknet redan på plats, liksom några ord. Längtar efter det andra kommatecknet, för att kunna återgå till huvudsats och fortsätta med väsentligheter.

Jag har värk i ett revben.
Plötslig armbåge.

Man säger något. Andra tolkar.
Ibland räcker det med en blick.
En del får för sig att man stirrar.

Japp, ibland kan man skjuta in hela små stycken. På så sätt plocka in.

Jag stirrar inte.
Jag fokuserar och planerar.

Att agera en tid efteråt är oftast bättre än att agera i affekt.
Affekt är för amatörer, affekt ger dålig effekt.

Först koncentration. Sedan explosion.
Bättre.

Men det har hänt att jag har frångått principen.
Mer principfast nu.
Får jag för mig.

Jag får för mig … att distraktionerna är för många idag. Så pass många att även personer som har skrivandet som yrke inte fokuserar fullt ut på sina texter. De tror kanske att de gör det, men … pling från mobilen, uppdaterings­skylt nere till höger, skrik från latte­förälderns desperat kontakt­sökande unge. Därav till exempel en inskjuten sats som blandas grumlig med huvudsatsen.

Orkar jag skrika ”skärpning”? Nej, inte idag. Jag bara säger det.

Skärpning. Stäng ute bruset. Det går.

Mitt eget inlägg – detta – innehåller inga stavfel eller allvarliga grammatiska snedsteg. Däremot får jag tillstå att det har råkat bli lite osamman­hängande. Kan ha att göra med … väntan. En jobbig sorts väntan, kopplad till den där processen som jag nämnde i mitt förra inlägg. Viss väntan bjuder på utrymme för kontemplation och planering, annan sorts väntan … tvingar på en tid som man lätt råkar fylla med oro, tvivel och ånger.

Men jag ångrar inte att jag skrev det här. Samman­hängande eller ej – den här rutinen får inte brytas.

Att skriva på korrekt sätt handlar inte enbart om att hålla koll på ord, fraser och meningar. Det handlar också om att använda rätt sorts tecken.

Olika sorters streck är exempel på någonting som tycks förvirra de flesta skribenter. En del använder samma sorts streck i alla lägen, andra använder åtminstone två varianter men på fel sätt.

Det vanligaste felet vad gäller val av streck, är att enbart nyttja det simpla bindestrecket (-). Detta tecken ska binda ihop det ena med det andra, men inte sällan används det även som tankstreck/talstreck (–). För att åskådliggöra detta:

Fel (bindestrecken är inom hakparentes för att undvika autokorrigering):

Jag känner mig ofta understimulerad numera [-] men alla situationer kan förändras.

[-] Vi kan tyvärr inte kontrollera dina tankar, medgav en nyckelperson.

Rätt:

Jag känner mig ofta understimulerad numera – men alla situationer kan förändras.

– Vi kan tyvärr inte kontrollera dina tankar, medgav en nyckelperson.

Tankstrecket är alltså en bit längre än bindestrecket.

Bindestrecket har som uppgift att binda ihop:

New York-resan som inte längre var aktuell.

Att i exemplet ovan skippa bindestrecket och enbart ha mellanslag hade gett en ful särskrivning.

Ibland får både tankstreck och bindestreck användas i samma mening:

Ängelholm–Helsingborg-sträckan.

I exemplet ovan – observera att tankstrecket inte ska föregås eller efterföljas av något mellanslag, det ska sitta mellan städerna utan luft. Till skillnad mot tankstrecket i föregående mening. Olika situationer, olika regler. Bara till att lära sig.

Det finns förstås fler streck. I vissa digitala sammanhang behöver ”figure dash” användas – det liknar ett tankstreck, men läses som ”till” av flera programvarors talsyntes. Vanligt tankstreck, ”en dash”, hoppar talsyntesen över. En dash är alltså stumt. Och i meningen nedan krävs det alltså i vissa sammanhang ett streck av sorten figure dash:

Gymmet är öppet 09.00–23.00 varje vardag.

I detta sammanhang kan nämnas, att följande mening är FEL:

Gymmet är öppet mellan 09.00–23.00 varje vardag.

Strecket betyder ju ”till”, och det är fel att skriva/säga ”mellan nio till elva” – det korrekta är ”mellan nio och elva”, så en RÄTT variant ser ut så här:

Gymmet är öppet mellan 09.00 och 23.00 varje vardag.

Men folk verkar ha oerhört svårt för att lära sig detta lätta och självklara!

Ska inte jaga upp mig, dock. För mycket. Nu igen.

En del jagar upp sig över hopplösa mattetal. Som kanske bland annat består av subtraktion. Minustecknet påminner mer om en dash och figure dash än om bindestreck, men ska så klart vara just ett minustecken – om inte annat, så för att eventuell talsyntes ska läsa upp det som ”minus”. Unicode för minustecknet, för eventuellt intresse: U+2212

Det finns förresten ett streck som heter em dash (—) också. Em dash är längre än en dash, används också oftast som tankstreck men är numera ganska sällsynt i svenskt skriftspråk.

Så jag skriver inte mer om em dash.

Eller något annat streck.

Det att begränsa sig. Sätta streck.

Känner viss press på grund av återkommande deadline. Vet inte varför, men ”varje måndag” kändes lämpligt när jag började. Min tillvaro är ganska händelsefattig, men ändå varierad nog för att resultera i både bra och dåliga tillfällen för skrivande.

Det går att jaga upp sig av andra anledningar än språkrelaterade sådana.

Jaga upp. Uppjagad.
Jag jagad.
Jaga jag, fly du.

Ingen värk i revbenet längre.
Stirrat mindre.
Fokuserat och planerat mer.

Ett rum är ett bräde. Ofta med pjäs eller pjäser.
Det gäller att göra rätt drag. Förhålla sig.

Hur det än förhåller sig, ser jag fram emot att andas frisk luft. Ska ut en timme i eftermiddag. Se om det finns vita streck uppe i skyn, kondensstrimmor som leder till tankar om förflyttning och binder ihop fantasi med framtida verklighet.

Turdus merula. Eller koltrast. Såg en sådan igår, när jag var ute i friska luften en timme. Om det här hade varit för många år sedan, när jag var barn, hade jag troligen skrivit att jag sett ”en svart fågel”. Jag var inte så intresserad av fåglar på den tiden, och slängde mig heller inte med latin.

Mitt intresse för fåglar är egentligen fortfarande begränsat, men … de påverkar mig, fåglarna. Därför vill jag ha viss koll på dem, åtminstone kunna deras namn.

Fåglar är … väl okej. På avstånd.

Full koll kan man inte ha på fåglar. De har vingar, som de flaxar med. Kan röra sig hastigt, oförutsägbart. De rör sig nyckfullt både på marken och i luften. Gör ljud.

Sköra är de också.
Ja, de är sköra.

Dagens koltrast hade hittat någonting som den åt av. Den höll till i ett hörn. Jag stod i motsatt hörn.

Det brukar inte vara några fåglar ute i … ute där jag brukar hämta frisk luft om dagarna.

Att det skulle vara just en turdus merula.

Ja, man brukar kursivera latinska namn. Eller för den delen andra icke-svenska ord eller fraser som förekommer i texter som i övrigt är på svenska. Dock inte icke-svenska ord som är så pass allmänt vedertagna att de finns med i SAOL.

Ordet cowboy kursiveras inte.
Ordet loner kursiveras.

Själv tycker jag faktiskt att undantag kan göras i vissa texter, men från tiden som korrekturläsare vet jag att till exempel somliga redaktörer är extremt noggranna med att precis alla ”utländska” ord ska kursiveras.

Okej, då.

Konstnärliga verks titlar brukar också kursiveras. Om det handlar om ett musikalbum, kan man lämpligen kursivera själva albumet men sätta enskilda låtar inom citationstecken. För att skilja på helhet och del.

En del är tokiga nog att ge ett ord både kursiv och fet stil. Det är fel. Kaka på kaka, idioti. Välj fet eller kursiv stil! Och välj kursiv stil eller citationstecken – inte både och!

Det finns förresten många som säger att de ska ”feta” ett ord. Också tokigt. Detta verb finns inte. Åtminstone inte ännu. Feta är ost, och inget annat. Dock finns ”fet stil”.

Me being bold: jag är i dessa tider en av väldigt få som vet hur det ska vara, så lyssna på mig!

Jag lyssnade själv på den där koltrasten. Den gjorde ljud, nämligen. Sjöng, till och med. Lät väl okej, men jag känner till en fågel som sjunger mycket bättre. Jag känner också till en person som … kan det här med fåglar. På riktigt kan. En person som mycket tidigt lärde sig att läsa fåglar, förutse deras nycker och … kommunicera med dem.

Att skriva brev är ett sätt att kommunicera.
Jag väntar fortfarande på besked.
Väntar och väntar.
Väntar, gör jag.

Att be om förlåtelse och tacka för en vänskaps djupa betydelse behöver inte ske öga mot öga. Om öga mot öga inte är möjligt.

I ett brev kan man också nämna sådant som det fina i en väl bevarad hemlighet.

So long for now.

Jag har hög puls idag, trots att jag inte har ansträngt mig fysiskt. Kanske förkylning på gång, eller någonting annat.

Man kan förstås få hög puls av annat än fysisk aktivitet och sjukdom. Upprördhet och frustration kan till exempel öka antalet slag per minut. Kroppen har ingenting att säga till om när känslorna rusar.

Känslorna rusar nog inte. Hos mig, just nu. Men de rör på sig, finns och ger sig tillkänna.

Jag har bra kontroll på mina känslor. Men en viss sorts känslor, som berör vissa företeelser, kan ändå … ställa till det lite emellanåt.

Fel i texter väcker pulshöjande känslor i mig. Det behöver för den delen inte handla om faktiska fel, utan ibland bara om … tja, till exempel upprepningar. Att ett och samma ord används flera gånger i ett kort stycke. Det är inte fel, men ser inte rätt ut. Det ser amatörmässigt ut, och vittnar för det mesta om slarv. Den som läser igenom sina texter noggrant före publicering, bör märka om ett och samma ord överanvänts. Men allt färre läser igenom noggrant, allt färre skribenter behärskar skrivkonsten. Det är klåparnas och hastverkens tid som råder.

Vart är vi på väg?

Klåpare hade skrivit:
Var är vi på väg?

Klåpare hade också skrivit:
Vart är vi någonstans?

Var/vart. Reglerna lärs ut i lågstadiet. Orkar inte rabbla fler exempel här och nu.

Det händer förresten att jag själv upprepar mig, men det är medvetet. Medvetna upprepningar är okej.

Det händer aldrig att jag skriver vart när det ska vara var eller var när det ska vara vart.

Nu har pulsen gått upp lite till.

Det händer att jag pratar för mig själv. Inget fel med det.

Att läsa upp text högt för sig själv, är för övrigt ett bra sätt att kontrollera stavning, syftning, melodi och disposition. De fel och brister som ögonen inte märker, uppfattar kanske öronen.

När jag pratar för mig själv, är det dock oftast inte text som jag läser upp. Men nog om det.

Väntar, gör jag. Fortfarande.

Ropar nu, högt för mig själv: Väntar!

Kanske slog jag också knytnäven i väggen.

Att skriva om språkriktighet, eller snarare att redovisa olika fall av språkmisshandel, är egentligen att dra upp den knutna handen ur fickan.

En hand som är knuten i en ficka gör ingen egentlig nytta. Förutom möjligen att förbereda sig. Till sist måste den knutna handen få kontakt med frisk luft, öppna sig eller … slå hårt mot ett mål som förtjänar att krossas.

Väggen förtjänade det inte, men det som jag lät väggen symbolisera riktigt tiggde om det.

Had it coming.

Jaha. Om fyrtiofem minuter ska jag ut i friska luften ett tag. Kan undra om turdus merula kommer att visa sig igen? Såg den för andra gången i förrgår.

Föredrar nog om den håller sig borta. Den ställer till det, gör den.

Apropå fyrtiofem minuter, ska jag ta upp tidsangivelser i mitt nästa inlägg. Eller har jag redan skrivit om tid i text? Får kolla upp.

Kolla upp, du också. Sådant som du inte är säker på.
Se till att vara säker.
Säker måste du vara.

Tid är någonting som jag funderar på alltmer. Dels eftersom jag börjar få några år på nacken nu, dels … tja, på grund av annat.

Jag tycker mig ana flera parallella spår i tillvaron, och att tiden kan gå fort i ett spår och långsamt i ett annat. Smått hjärn­tvättande, men det gäller att se helheten och koncentrera sig på genom­snitts­hastigheten. Eller för den delen uppskatta en snabb dag i en långsam månad.

I mitt förra inlägg skrev jag fyrtiofem minuter. Jag hade förstås också kunnat skriva 45 minuter, men i texter som snuddar vid litterärt skapande är det faktiskt vanligare att ta till bokstäver vid angivelser av tid. Så har det i alla fall länge varit, kanske eftersom kantiga siffror kan störa ögat och därmed riskera att bryta magin som nogsamt byggts upp med välvalda ord.

I icke-litterära texter kan det dock vara smidigare att ta till siffror. Och om förkortningen kl. används, ska tiden alltid anges i siffor. Kl. åtta är galet, det måste vara kl. 8.00 eller kl. 20.00. Det går dock bra att skriva klockan åtta, och då får sammanhanget avslöja om det är på morgonen eller på kvällen.

Notera att det ska vara en punkt mellan timme och minuter, om siffror väljs. Inte kommatecken! I ett internationellt sammanhang, går det också bra med kolon.

Om ett tidsintervall ska anges i siffror, ska strecket mellan starttid och sluttid vara längre än ett simpelt binde­streck – och det ska inte vara mellanslag mellan streck och siffror.

Korrekt:
För många råder slavarbete kl. 07.00–16.00 alla vardagar.

För mer ingående information om diverse streck, se textinlägg 15 (femton).

Klockslag snuddar vid tal, och om tal i text kan nämnas att en regel förr i tiden sa att tal upp till tolv ska skrivas med bokstäver medan tal från 13 och uppåt ska skrivas med siffror. Numera finns det ingen exakt regel (så klart), enligt SAOL finns en ”riktpunkt” som innebär att gränsen brukar ”anges till någonstans mellan 12 och 20”.

Men återigen: annat brukar gälla i litterära texter. I en roman går det bra att skriva att en åttioåring på Österlen fick jobba i åtta timmar i sträck för att plocka ner tusen äpplen från tre träd som var tvåhundra år gamla.

Tvåhundra hade även kunnat skrivas isär. Vissa tycker att två hundra är tydligare för ögat.

Hur gamla äppelträd nu kan bli? Kanske ovanligt med tvåhundra år gamla äppelträd?

Men ja – det är korrekt med äppelträd. Varianten äppleträd finns inte med i SAOL (däremot fortfarande som variant i SO).

Det ena leder till det andra. Alltid så. Hjärnan överhettas därmed.

På tal om tal, funderar jag ibland över om det möjligen finns magiska sådana.

Tre? Magiskt?

Kanske skulle jag vilja ha mer magi i mitt liv.
Kanske skulle jag inte vilja ha mer magi i mitt liv.

Att i alla lägen vara tvärsäker, är att ha skygglappar.

Att i alla lägen vela, är att vara feg och stillastående.

Lagom är inte så dumt. En fåra där två extremer kan mötas, blandas.

Framåtrörelse kan vara svår, förstås. Om kontrasterna mellan de två som behöver bli en är väldigt stora.

Men det kan gå.
Allt går!
Nej, men mycket går.
Oftast går det att röra sig framåt.
Rör dig, och du utvecklas.
Utvecklas, och du rör dig.

Den här gången kommer jag att ta upp saker & ting som dyker upp i tanken under tiden som jag skriver.

Det hade varit fel att skriva denna gången. Ett fel som ofta förekommer i texter och otroligt ofta hörs när folk pratar. Rätt är att skriva/säga antingen denna gång eller den här gången.

Japp, jag petade in ett &-tecken i första meningen. Hade varit olämpligt i en tidnings­artikel, men på den här platsen tillåter jag mig ibland viss stilistisk lek.

Dock: när jag leker, leker jag med respekt.

Det finns inget värre än när personer helt utan grund­läggande språkkänsla får för sig att tänja på språkets gränser.

Pannkaka.
(Många är obildade/slarviga nog att skriva/säga pangkaka.)

För mitt inre hör jag plötsligt ingredienser till pannkakor räknas upp, och detta får mig att tänka på hur vanligt förekommande det är med galna sätt att räkna upp saker & ting (nu gjorde jag det igen) i texter. Får väl ge ett exempel:

Han valde att ta med sig sin fogsvans, kniv och måttband till sommarhuset.

Meningen ovan är fel eftersom fogsvans och kniv är n-genus medan måttband är t-genus. Ordet sin i meningen syftar ju på samtliga tre saker som mannen tar med sig. Blir ju helt galet med sin måttband. Rätt vore att i stället skriva:

Han valde att ta med sig sin fogsvans, sin kniv och sitt måttband till sommarhuset.

Exemplet var förstås inte det bästa, här hade man ju också kunnat förenkla och helt skippa det reflexiva possessiva pronomenet:

Han valde att ta med sig fogsvans, kniv och måttband till sommarhuset.

Och apropå pronomen – se till att välja rätt, inte sällan ser man att skribenter till exempel har skrivit sin när det ska vara hans/hennes/hens (och tvärtom). Innebörden i de två meningarna nedan, blir ju exempelvis helt olika.

Hon såg Mallory skjuta sin man.
Hon såg Mallory skjuta hennes man.

Två meningar, två olika män som blir skjutna.

I min egen närhet, är det ingen som har blivit skjuten på sistone. Däremot har en av mina … tja, vi kan säga grannar, i veckan råkat ut för en underlig olycks­händelse. Han dog inte, men ryktet säger att han förlorade medvetandet.

Och här associerar jag till blåmärken.

Inte längre. Inte på ett bra tag. Troligen så.

Ur spel.

Satt.

Satt uppe och funderade ganska länge igår kväll, i nedsläckt rum, och kom fram till att det kanske är dags för ny slags utveckling. Kändes åtminstone som om mitt inre suktade efter någonting nytt, ännu ett spår in i framtids­tillvaron. Jag väntar ju, väntar ständigt på det ena och det andra, och allt detta bidande av tid leder till så många synvinklar av gammalt och befintligt att en längtan efter oprövade riktningar och mål väcks.

Jag vaknar alltid någon minut innan väcknings­ljuden sätter igång om morgnarna. Oavsett om jag har somnat direkt efter sänggåendet eller efter en timme eller fem. Den inre klockan kan inte luras, den går alltid rätt och det gör den dels genom att ignorera brott mot rutiner och dels genom att automatiskt ställa om efter reellt tidspåverkande skeenden.

Nu är en annan klocka slagen. Därmed får jag avsluta skrivandet för den här gången.

Ja, klockor slår. Tickar. Matar fram nya siffror.

De flesta vill att klockor ska gå långsammare, eller anser åtminstone att mer tid per dygn skulle vara av godo. ”Man hinner inte med”, säger folk.

Själv hinner jag med. Kanske inte det jag ska, men det jag måste eller det som jag under rådande omständigheter är förväntad att göra (eller för den delen aktivt avstå från).

Nåja, några okynnesförehavanden förmår jag möjligen också klämma in i schemat.

Men egentligen vill jag att tiden ska gå fort nu och under en period framöver. Därefter långsamt. Långsammare.

”Man hinner inte med.” Folk borde överväga: ”Jag hinner inte med.”

Ofta är det förstås skönt att gömma sig i man. Över huvud taget gömma sig. Rollspela. Men förr eller senare behöver maskerna falla, alternativt smälta ihop med varandra och/eller med det äkta ansiktet.

Ett mer modernt (eller småländskt) sätt att gömma sig på: ”En hinner inte med.”

Många har tyvärr tillräckligt dålig språkkänsla för att skriva eller säga ”mer timmar per dygn”. Folk med medelmåttig eller bra språkkänsla skriver eller säger ”fler timmar per dygn”. Dock är det så klart rätt med ”mer tid”.

Trötthetskänsla igen. Uppförsbacken påtaglig. Människans respekt för språket kan vara förlorad för gott. Den ignoranta skaran är hopplöst stor.

Dravel. I svackor får jag för mig att det är sådant som jag själv skriver. Och om det inte är dravel: vilka läser, vilka orkar ta till sig?

Tid är kopplad till väntan.
Väntan är vad som gäller för mig.

Någon som jag ibland måste prata med, och som pratar pliktskyldigt med mig, sa en gång att en lång och jobbig period egentligen består av väldigt många nu (märklig grammatik här, men jag citerar) – och att ganska många av dessa nu (citerar alltjämt) faktiskt kan vara riktigt bra.

Tja. Snuddar vid amatörpsykologisk floskel, men kan ändå rymma viss sanning.

Ett nu som ägde rum för ett par veckor sedan var faktiskt bra. Gav befriande verkan.

Ett då som pockar på att få fortsättning i en framtid har alltjämt puls. Vilopuls, under tiden som nu, nu och nu bygger bro mot maxpulsens kontinent.

En språklig trend som har kunnat skönjas de senaste åren, är att allt fler småord allt oftare exkluderas. I vissa fall är det av godo, men i andra fall omotiverat eller (enligt mig) grammatiskt inkorrekt.

En mycket språksäker författare kallade i något sammanhang, med rätta, ordet så för ”en komma­förstärkning, en pausfågel”. Underförstått en förargelse­väckande och helt onödig fågel – och jag kan bara hålla med. Det finns förstås tillfällen när så måste få pipa till, men i de flesta fall kan pippin sjasas bort.

Här är det motiverat med så:

Han hade inget val, så han tog klubban och gick tillbaka.

Här är så helt onödigt:

Imorgon så kommer någon att upptäcka vad som har hänt.

Ord som jag själv i färre fall anser vara lämpliga att exkludera, är att, har och hade. I många fall är det faktiskt mest korrekt att behålla dessa ord.

Själv hade jag som sagt valt att stryka så:

Imorgon kommer någon att upptäcka vad som har hänt.

Men många hade även skippat att och har här:

Imorgon kommer någon upptäcka vad som hänt.

Det finns bättre exempel på när att och har bör behållas, men på grund av huvudvärk orkar jag inte konstruera fler exempelmeningar.

Sedan finns det förstås tillfällen när författare medvetet infogar onödiga så:n (och andra umbärliga småord), till exempel för att skapa autenticitet i dialoger eller för att låta brödtext gestalta en yvig karaktär eller en fartfylld situation.

Ordet som hänger förresten också löst allt oftare. Också i färre fall motiverat, enligt mig.

Jag skulle ha skrivit:

Klubban som mannen använde var tung.

Många skulle ha skrivit:

Klubban mannen använde var tung.

Huvudvärken förresten (som) en klubba, den också. För lite sömn, för mycket grubbel.

Jag utesluter förstås själv ord emellanåt. Ibland frekvent. Men jag är på det stora hela ändå ganska svag för att, har, hade, som. Och en extremt småords­tuktad text känns många gånger stympad och stel, inte sällan inkorrekt.

Undantag finns. Ibland blir tuktad text poesi.

Väntar.

Få tillåtelse. Bli beviljad.

Koltrasten igen igår.

Otäckt. För nära.

Onödig pausfågel.

Svart, och ögonen.

Ögonen.

Mina ögon är grusiga.

Mina planer är inte grusade, bara anpassade och uppskjutna.

Nu ska jag försöka (att) få tag på ett par värktabletter.

Konsekvens är en svår sak. I livet, men också i skrivandet. Det är egentligen inte fel att i en och samma text skriva något på ett ställe och någonting på ett annat ställe. Men det är inte … snyggt. Ibland får jag förstås själv för mig att det i ett specifikt sammanhang passar bättre med något än med någonting, eller tvärtom, men kanske handlar det främst om antal stavelser – att det på ett visst ställe i en viss mening blir skönare läsflyt med tre stavelser än med två, eller tvärtom. Sedan antar jag att någonting möjligen ser mer klassiskt korrekt ut (så jag själv väljer i regel den varianten).

Det finns fler ord som man kan grubbla för mycket över. Ska man konsekvent köra på istället eller i stället, la eller lade, härnere eller här nere, café eller kafé, för sent eller försent, cigarrett eller cigarett? Om man vill göra det lätt för sig, kan man välja det alternativ som står först i SAOL, men … när det gäller nyss angivna exempel är båda varianter så pass allmänt vedertagna att det gäller att göra ett personligt val.

I föregående stycke var jag förresten konsekvent nog att skriva man på fyra ställen. Många hade nog i stället försökt att skriva du på fyra ställen. Det har blivit allt vanligare på senare år, inte minst inom facklitteraturen. Du, du, du. Du. Läsaren ska håvas in, tilltalas, känna sig delaktig. Dessa du-texter blir dock snabbt tröttsamma, enligt mig, och väldigt ofta råkar skribenten ändå på grammatiskt inkorrekt sätt blanda många du:n med ett och annat man. Mer vanligt är det kanske att skribenten kommer på sig själv med att ha skrivit man ett flertal gånger, och därför abrupt övergår till eller petar in du:n. Och då blir det ju fel. Det går inte att blanda subjekt hur som helst, åtminstone inte i ett och samma stycke. Här måste vettig konsekvens råda.

Jag får väl försöka vara stor nog att erkänna en egen synd, som handlar om konsekvens. Det är nog som så, att jag i de senaste textinläggen i större utsträckning än tidigare har valt kursiv stil för exempelord. Tidigare lät jag i fler fall dessa exempelord behålla rak stil eller hamna inom citationstecken.

Kanske har jag velat förtydliga mer på senare tid. Kanske har min misstanke om att allt fler begriper allt mindre vuxit.

Kanske är det tecken på ett slags självutveckling. Vidareutveckling.

Vidare, vidare. Det att vara, men också det att bli, det att övergå till.

Blir man mjukare? Kanske blir man mjukare.

Blir du mjukare? Kanske blir du mjukare.

Att övergå från en till en annan. Övergå från två till en. Låta två sammansmälta. Men … kanske också att något litet göra plats för en helt ny, en tredje, en tredje som kan bli ett med de två redan sammansmälta?

Vissa tankar är snabba till att öppna porten som huvudvärken brukar ta sig in genom.

Och: i förrförra stycket framgår det att något inte alltid kan bytas ut mot någonting. Ibland måste det vara något.

För det allra mesta finns det undantag, tyvärr.

För det allra mesta finns det undantag, som tur är?

Porten helt öppen.

Jag sluter ögonen och hör fågelsång. Det händer ganska ofta, men nu är det en helt annan sorts fågelsång än vad det brukar vara. Ingen konsekvens, här heller.

Ja!
Minsann!

Att inleda med två interjektioner är djärvt, men den här gången faktiskt befogat. Av integritets­skäl vill jag inte gå in på detaljer, men i förrgår kom äntligen beslutet som jag har väntat på i ett tiotal veckor. Beslutet angående dispens/tillstånd som – underligt nog – berör brevskrivande.

Beslutet var … positivt!
Jag är beviljad!

Omständigheterna bör vara ovidkommande för dig som läser detta, men kontentan är att jag nu kan skriva ett brev som jag oerhört gärna vill skriva – och att detta brev kommer att nå fram till mottagaren.

Fantastiskt!
Delmålsseger!

Jag påbörjade brevet igår, men hann inte ens bli färdig med inlednings­meningen. Att påbörja brev är svåra saker. Att påbörja det här brevet är en rekordsvår sak.

Att skriva brev – för hand – innebär även andra utmaningar. Till exempel att få till snygga avstavningar. Inget är värre än att för sent inse att ett ord inte kommer att få plats på inne­varande rad, utan att det måste avstavas. Oförutsedda avstavningar blir ofta fula, leder till binde­streck på fel ställe och/eller till ett ord som skrivs i mindre storlek än övrig text.

Det är över huvud taget svårt att skriva för hand. Mycket kan hända, bli fel eller oestetiskt. Men personliga brev ska skrivas för hand, är min bestämda åsikt. Att visa upp sin handstil är att överlämna ett förtroende, kommunicera med öppna kort.

Vad gäller just avstavningar, har den som skriver i ett ordbehandlings- eller ombrytnings­program sällan några ursäkter att komma med. Det kan bli både rätt och snyggt, om personen ifråga är noggrann och kan sin sak (eller bemödar sig med att kolla upp reglerna).

När det gäller avstavningar, behöver man följa ordleds­principen och stavelse­principen. Den förstnämnda principen innebär att man rättar sig efter ordets uppbyggnad i ordled, den sistnämnda principen innebär att man rättar sig efter ordets uttal i stavelser.

Ordledsprincip:
kniv-ar

Stavelseprincip:
kni-var

Det är tillåtet att växla mellan dessa två principer i en och samma text – låta varje enskild situation avgöra (för det mesta en fråga om utrymme). I vissa fall blir det samma avstavning oavsett vilken princip som man väljer att följa.

Det gäller även att se till så att det som står före och efter binde­strecket innehåller minst en stavelse, att undvika att lämna en helt ensam bokstav före eller efter binde­strecket – och att använda sunt förnuft.

Trots klara direktiv, är det inte sällan som man hittar sådana här förskräcklig­heter i diverse tidningar:

armband-sur
Morak-locka
avfall-spåsen
syn-sk
sjung-a

Generellt kan sägas, att texter på webben inte kräver lika många avstavningar som tryckta texter. Detta beror på att webbtexter i större utsträckning är vänster­ställda (inte marginal­justerade), det vill säga har ojämn höger­marginal. Dock är det befogat att avstava riktigt långa ord även i texter med ojämn högermarginal.

Ojämn kvalitet, rent estetiskt, lär det bli i mitt handskrivna brev – trots att jag kommer att anstränga mig maximalt. Detta eftersom jag inte brukar skriva längre texter för hand, och eftersom pennan som jag har är … tja, vi kan säga i mjukaste laget.

Men brevet kan skrivas. Får skrivas. Kommer att skrivas, skickas iväg, sannolikt läsas.

Svaras på?
Vi får se.

Brevet som jag nämnde i förra inlägget är nu skrivet, på väg till mottagaren.

Innehållet i brevet blev inte av exakt det slag som jag hade tänkt mig. Det var som om handen tog över, skrev efter eget tycke, associerade fritt på eget initiativ. Kanske gott så, det känns trots allt ganska bra efteråt. Jag är mest lite förvånad, och märker att det något oväntade innehållet i brevet nu får mig att ifrågasätta några av mina valda förhållnings­sätt till det ena och det andra.

Handen lät för övrigt bli att orda om värdet av en väl bevarad hemlighet. Absolut gott så. En påminnelse kan på onödigt sätt tynga axlar, och en delad hemlighet måste vara just delad – inte mest den enes angelägenhet.

Kan en hand vara klokare än en hjärna? Värt att betänka.

Apropå brev, var det förr kutym att på kuvertet infoga två mellanslag mellan post­nummer och postort – och att skriva hela postorten med versaler. Så är det inte längre. Sedan flertalet år tillbaka är det mest korrekt att nöja sig med ett enda mellanslag och att enbart använda versal till postortens inledningsbokstav:

666 33 Orten

Den som skriver adressen på kuvertet (inte använder fönster­kuvert), bör ha hyfs att välja en placering nertill på den högra delen. Att skriva mitt på kuvertet – eller ännu värre, uppe till vänster – är vederstyggligt.

Mer om versaler: alltför många skriver alltför ofta ord i versaler nuförtiden. För få verkar känna till att versaler innebär att man skriker. Att se ett ord i versaler gör lika ont i ögonen som ett högt rop gör ont i öronen.

FÖRSTÅ detta!
(Här var det befogat.)

Jag skrev precis nuförtiden. Det hade gått lika bra, eller till och med snäppet bättre (enligt SAOL), att skriva nu för tiden.

I många sammanhang faller förresten folk också för frestelsen att använda versaler när det är dags för rubrik­sättning. För det mesta fungerar detta dåligt, då flera ord i rad – eller långa ord – blir märkbart svårare att läsa om alla bokstäver är versaler. Vidare är faktiskt en rubrik med enbart stora bokstäver en krigsrubrik – och varför använda en sådan om det inte är krig?

Men många krig råder, förstås. Bland annat kriget som ingen längre kan vinna.

Men ett rymdskepp väntar, kanske. Är räddningen.

Jaja.

Själv väntar jag, igen. Eller undrar.
Undrar, gör jag.

Hoppas.

Jag har tänkt väldigt mycket den senaste veckan. Detta eftersom skrivandet av det där brevet fick mig att ifrågasätta ett och annat, med ens betrakta vissa företeelser ur ett nytt perspektiv. Berikande, men också aningen skrämmande. Vidare är det lätt att råka tänka på en och samma sak för många varv, så att man fastnar i ett ältande som hindrar en från att ta beslut och komma vidare.

Här kan det vara lämpligt att citera en klok person, som jag förresten i textinlägg nummer två skrev att jag någon gång skulle göra.

Nu finns det ju inte så många kloka personer, men själv har jag länge tyckt att skåde­spelaren Anthony Hopkins tillhör den rara skaran. Igår kväll slog det mig att han i något sammanhang bjöd på nedanstående ord.

”We are dying from overthinking. We are slowly killing ourselves by thinking about everything. Think. Think. Think. You can never trust the human mind anyway. It’s a death trap.”

En tankeställare, onekligen.
Dör jag? Har jag fastnat i en dödsfälla?
Inte riktigt, men kanske är jag nära.
Var jag nära.

Värt att påminna sig fördelarna med en viss dualism, att processen som föregår ett klokt och vinnande val ofta måste bestå av samverkan mellan två krafter. Att tänka rationellt, men också att känna efter. Att koncentrera sig och vara noggrann, men också att följa instinkten och vara fritt associerande.

Två som blir en. Är en.
Det att vara balanserad.
Klok.

Jag ska tänka lite mindre under kommande vecka. Känna efter lite mer.

Apropå citatet ovan, hade nog många valt att använda engelska citations­tecken. Mest korrekt är dock att göra som jag, det vill säga att använda svenska citations­tecken. Citatet är i och för sig på engelska, men eftersom övrig text är på svenska ska även citatet följa svenska skrivkonventioner.

Läs inlägget 8: Att utesluta … om du inte har koll på skillnaden mellan svenska och engelska citationstecken.

Det går alltid att få koll på skriftspråket, om man lägger manken till. Att få koll på alla delar i livet är svårare.

Att få full koll på personer är nästan omöjligt. Om man inte …

Nästan omöjligt, är det.

Skulle vilja ha bättre koll på åtminstone en persons tankar och känslor, hens sätt att reagera och agera.

Man jag har inte koll. Jag får släppa det. Undvika dödsfällan.

Men jag undrar. Och jag väntar.

Avslutar genom att citera en av de karaktärer som Anthony Hopkins har porträtterat.

”All good things to those who wait.”

Det är märkliga tider. Märkliga tider råder.

En tid av ifrågasättanden, är det bland annat.

Det är också en tid då många glömmer plural-n. Slarvrar hade nyss skrivit ifrågasättande, i stället för korrekta ifrågasättanden.

Skriver jag själv på perfekt sätt, då? Antagligen inte, även om jag tyvärr skriver bättre än de allra flesta.

Jag upprepar mig, till exempel. Kanske inte genom att använda ett och samma ord för tätt – förutom på medvetet sätt, av stilistiska skäl (se första raden) – men genom att återkomma till saker och ting på ett sätt som nog kan upplevas som tjatigt eller ältande.

Att jag väntar, bland annat. Jag har i flera inlägg skrivit att jag väntar.

Men det gör jag ju.
Kanske tål att upprepas?

Jag själv tål inte när skribenter på omedvetet sätt använder ett och samma ord många gånger i samma text. Exempelvis skriver viktigt fem gånger på en sida i en faktabok, i stället för att ha hyfs och finess nog att variera sig med alternativ som väsentligt, angeläget, en god idé och värt att tänka på.

Du bör inte heller tåla det. Vi bör alla kräva att skribenter bemödar sig med att rensa sin text på amatör­mässiga upprepningar.

Och om du inte tål den form av upprepningar som förekommer på den här platsen … ber jag om ursäkt.

(Det där tog emot.)

Ett slags utveckling. Kanske därför.

Och där hade jag också kunnat skriva en slags utveckling. Om det ska vara ett slags eller en slags är (numera) upp till var och en, bara konsekvens råder. Antingen bestämmer man sig för att artikeln (en eller ett) syftar på slags, eller så bestämmer man sig för att artikeln syftar på substantivet som följer efter slags (i det här fallet utveckling). Om man vill vara traditionell av sig, väljer man ett slags utveckling – den enda variant som var allmänt vedertagen förr i tiden.

Jag associerar. Anknyter intuitivt. Ibland får jag för mig att mina texter har vissa berörings­punkter med radioprogrammet Melodikrysset. Kan möjligen vara tålamods­prövande, det också.

Eller har jag börjat att ursäkta mig? Vore inte heller bra.

Var det i sig en ursäkt?

”We are dying from overthinking.”

Tänka mindre och känna mer, var det. Har verkligen försökt följa denna devis den gångna veckan, men i min belägenhet blir uppgiften tuff.

Känner … att koltrasten har börjat sjunga lite bättre. Inte lika bra som den där andra fågeln som jag har lyssnat noggrant på, men ändå inte helt oävet. Dessutom ser den med ens något mindre svart ut. Men det är en och samma fågel som återkommer, det ser jag på ögonen. Det ser jag på blicken, sättet som den tittar på mig. Den vill mig någonting.

Bara den håller avstånd. Avståndet måste vara tillräckligt stort.

Dock har det tillräckliga avståndet blivit en aning mindre på sistone.

Det är märkliga tider. Märkliga tider råder.

Ibland stöter man på meningar som kanske inte har några allvarliga grammatiska fel, men som ändå känns märkliga. I vissa fall kan detta bero på en udda ordföljd, inte sällan med tvivelaktiga syftningar som symtom. Det kan till exempel handla om en faktatext, där skribenten kommer på mer fakta under tiden som hen skriver och därför gör tillägg allteftersom – utan att ta hänsyn till det redan skrivna. Det är svårt att komma på ett bra exempel i en hast, men meningen nedan får duga.

Det sades nu att det hade varit för folkets bästa som diktatorn hade tagit makten genom en statskupp år 2018 som ingen i regeringen som var demokratiskt vald ändå hade gjort någonting för att förhindra.

Här verkar det som om ”år 2018” och ”som var demokratiskt vald” har lagts till på slarvigt sätt. Den som späckar en text med fakta råkar också ofta lämna jobbigt långa meningar efter sig. Exempelmeningen är inte helt lätt att städa upp på snyggt sätt, men genom att ändra på ordföljden, infoga ett tankstreck och byta ut något ord blir texten åtminstone mer korrekt och begriplig.

Det sades nu att det hade varit för folkets bästa som diktatorn år 2018 hade tagit makten genom en statskupp – vidare hade ingen i den demokratiskt valda regeringen gjort någonting för att förhindra kuppen.

En annan orsak till udda ordföljd kan vara att skribenten plockar med sig sin dialekt in i skriftspråket, vilket i vissa sammanhang kan uppfattas som störande och i andra sammanhang som charmiga.

En innebörd, två ordföljder:

Kruxet var att gärningen gick det inte att ångra.
Kruxet var att det inte gick att ångra gärningen.

I skönlitterära texter märker man ibland att författaren medvetet har konstruerat en annorlunda ordföljd. Jag har själv bland annat läst en författare som i vissa passager lägger till ord i efterhand på ett sätt som onekligen provocerar. Jag är själv tveksam till just denna ganska drastiska form av ordföljdslek, men förstår samtidigt att författaren gör medvetna val. Jag har ingen av hens böcker i närheten, men nedan följer ett försök till kopiering av stilen.

Han måste genast packa ner allt som han skulle behöva denna livsavgörande kväll! Med bultande puls sprang han ut till verkstan och plockade till sig hammare, kofot och trasa, lösningsmedel. Stövlar, och när han lagt allt i bilens bagage kom han på att han så klart måste tanka också, kanske göra ett stopp på vägen och köpa bananer eller äta rejält och dricka innan han körde iväg. Han tog sig för pannan, kände brännande hetta och benen var inte längre stadiga, han måste svälja några värktabletter också, feber.

Ungefär så kan det se ut, och jag är ganska säker på att det beror på att författaren vill att texten i sig själv ska gestalta rådande situations skyndsamhet och karaktärens uppbragda sinnes­stämning. Karaktären kommer till exempel på ”lösningsmedel” efter ”hammare, kofot och trasa”, och därmed får ”lösningsmedel” också läggas till i efterhand i texten. Det språkligt korrekta hade ju annars varit ”hammare, kofot, trasa och lösningsmedel”. Att påbörja nästa mening med ”Stövlar” är ju än djärvare – men görs troligen för att texten i sig själv behöver hämta andan just här, vidare är ”stövlar” sannolikt ytterligare någonting som karaktären kommer att tänka på i efterhand. Även den sista meningen förbryllar i egenskap av att vara karaktärens inre medvetande­ström trogen, inte minst genom det påhängda ”feber” som egentligen skulle ha kommit tidigare och bäddats in i en fras som ”kanske hade han feber”.

Ja, så galet kan det faktiskt se ut i skön­litterära texter. Inget som jag rekommenderar, men som extremt exempel kan det i bästa fall vara av intresse.

Tänk på följderna, sägs det förresten i väldigt många situationer. Ja, det förmanas, till och med.

Jag har inte alltid tänkt på följderna.

En del följder är svåra att förutse. En del nycker i stunden kan följas av långvarig feber.

På sistone har jag tänkt mer på följder knutna till andra personer. Person A gör x, vilket ger följden y för person B.

Alla ekvationer går inte att lösa.

Ekvationer som inte går att lösa gör ont i huvudet.

Jag har åter anledning att vara yster. I förrgår fick jag nämligen …

… svar från personen som jag nyligen skickade ett brev till!

Att detta gör mig så glad kan kanske uppfattas som märkligt, men på grund av komplexa anledningar var chansen till ett svarsbrev egentligen ganska liten.

Så jag är glad. Yster!

Som om ett brustet band har tråcklats ihop, som om en innerlig ömsesidighet delvis har återuppstått.

Innehållet i brevet var inte alltför djuplodande, berörde inte känsliga ämnen på detaljerat sätt, men okonstlade svar och bekräftelser klargjorde ändå grund­inställningen och förhållningssättet.

Personen ifråga var stor nog att välja vänligheten att lätta något på mitt ok.

Vidare vet jag nu att jag känner en framgångsrik idrottsutövare.

Och vilken sport, sedan. Mitt i prick.

Risk för censur, inser jag med ens. Inser också att ni som läser den här texten inte kan veta vad jag menar.

Men kanske är risken ändå inte är så stor? Nej, jag förlitar mig på slentrian och efterlåtenhet. Och jag kanske förklarar för er framöver.

Ordet yster används förresten inte så mycket längre. Vilket är tråkigt. Jag tycker att inflöde av nyord inte per automatik bör innebära utrensning av gammelord. Att skriva på varierat sätt är ju av godo, så varför inte använda både nya och gamla ord i en och samma text?

Nytt och gammalt utgör en stark förening. Unga och äldre kan berika varandra på sunt sätt.

Hon ansattes av vankelmodighet – var det ok att gilla deepfake-klipp, eller var det fördärvbringande att hissa teknik som också kunde användas för att narra folk?

Tid för att konstruera riktigt bra exempel finns inte den här gången heller, men jag tycker alltså att det borde finnas plats för både nya och gamla ord i det svenska skrift­språket. Deprimerande om nyord som aspludd, cybersoldat och immersiv ska knuffa ut anrika ord som abradera, changemang och illavulen.

Dock: vissa gamla ord har gjort en så pass pejorativ resa att det är helt omöjligt att använda dem idag. Pinsamt nog finns det alltjämt folk som tjurigt fortsätter att använda de förlegade och numera direkt kränkande gamla alternativen till choklad­bollar och nord­amerikansk ursprungs­befolkning. Skärpning! Språket är trots allt levande – ett och samma ord har nödvändigtvis inte samma värde­laddning år 2020 som det hade år 1970.

Men yster, abradera, changemang och illavulen kan absolut användas även idag.

Ord, ord, ord. Märkligt hur mycket de förmår påverka en, hur många känslor de lyckas väcka. Ord i ett brev, till exempel – hur de kan sätta igång diverse nya processer i en människas inre, och/eller hjälpa till att avsluta gamla processer.

Människan som hela tiden – förhoppningsvis – är under utveckling. Jag­versionerna som kontinuerligt uppdateras eller byts ut. Att läsa en kort text kan vara det enda som krävs för att ett jag ska gå från en version till en annan.

En dag i mängden. Eller en helt unik dag. Ofta är det svårt att klassa en viss dag som det ena eller det andra. Hur en dag ter sig, eller artar sig, handlar främst om vad som pågår eller sker i ens inre.

Det pågår mycket i mitt inre.
Gamla sanningar angrips av nya uppfattningar.

Någonting dras till sin spets.
Någonting spetsas.

Punkteras?

Så här ska det kanske inte vara?
Så här borde det kanske inte vara?

Vad är rätt, vad är fel?
Hur känns rätt, hur känns fel?
Är magkänsla att lita på?
Är logik att lita på?

Lättare med frågeställningar som berör språket. Den som är osäker, kan vända sig till Språkrådet. Det här är rätt, det här är fel. Rättesnöre som inte brister, ibland bara tänjs.

Den som läser i Svenska skrivregler får veta att följande punkt­uppställning är FEL:

Han skulle vilja
• Gå tillbaka i tiden och korrigera.
• Komma bättre överens med nuet.
• Nå en framtid som möjliggör nystart.

Den som läser i Svenska skrivregler får veta att följande punkt­uppställning är RÄTT:

Han skulle vilja
• gå tillbaka i tiden och korrigera
• komma bättre överens med nuet
• nå en framtid som möjliggör nystart.

Fortsättningen på den inledande satsen ska alltså enkom bestå av gemener, och det ska bara sättas punkt efter den sista raden i uppräkningen.

Dock är också följande punkt­uppställning RÄTT:

Han kom fram till följande:
• Det hade varit optimalt att kunna gå tillbaka i tiden och förändra vissa skeenden.
• Det vore bra för psyket att sträva efter mer harmoni i nuet.
• Att så småningom nå en framtid som möjliggör en nystart i livet vore befriande.

Här utgör den inledande satsen en självständig mening, och avslutas därför med kolon. Därefter följer en punkt­uppställning med fullständiga meningar – vilket kräver att varje enskild mening avslutas med punkt.

Inte konstigare än så.

Men själva innebörden i samtliga exempel kan förstås vara rätt.

Jag skulle vilja ha ett tillförlitligt rättesnöre kopplat till livet i sig självt.

Det är inte lätt att göra rätt.
Att göra rätt är inte lätt.

Listor.
Ställa upp.
Lista ut, bestämma.

Jag behöver kanske bestämma mig igen.

Det som är rätt för mig kan vara fel för någon annan.

Att göra rätt för sig kan betyda att även göra rätt för andra.