Ibland stöter man på meningar som kanske inte har några allvarliga grammatiska fel, men som ändå känns märkliga. I vissa fall kan detta bero på en udda ordföljd, inte sällan med tvivelaktiga syftningar som symtom. Det kan till exempel handla om en faktatext, där skribenten kommer på mer fakta under tiden som hen skriver och därför gör tillägg allteftersom – utan att ta hänsyn till det redan skrivna. Det är svårt att komma på ett bra exempel i en hast, men meningen nedan får duga.

Det sades nu att det hade varit för folkets bästa som diktatorn hade tagit makten genom en statskupp år 2018 som ingen i regeringen som var demokratiskt vald ändå hade gjort någonting för att förhindra.

Här verkar det som om ”år 2018” och ”som var demokratiskt vald” har lagts till på slarvigt sätt. Den som späckar en text med fakta råkar också ofta lämna jobbigt långa meningar efter sig. Exempelmeningen är inte helt lätt att städa upp på snyggt sätt, men genom att ändra på ordföljden, infoga ett tankstreck och byta ut något ord blir texten åtminstone mer korrekt och begriplig.

Det sades nu att det hade varit för folkets bästa som diktatorn år 2018 hade tagit makten genom en statskupp – vidare hade ingen i den demokratiskt valda regeringen gjort någonting för att förhindra kuppen.

En annan orsak till udda ordföljd kan vara att skribenten plockar med sig sin dialekt in i skriftspråket, vilket i vissa sammanhang kan uppfattas som störande och i andra sammanhang som charmiga.

En innebörd, två ordföljder:

Kruxet var att gärningen gick det inte att ångra.
Kruxet var att det inte gick att ångra gärningen.

I skönlitterära texter märker man ibland att författaren medvetet har konstruerat en annorlunda ordföljd. Jag har själv bland annat läst en författare som i vissa passager lägger till ord i efterhand på ett sätt som onekligen provocerar. Jag är själv tveksam till just denna ganska drastiska form av ordföljdslek, men förstår samtidigt att författaren gör medvetna val. Jag har ingen av hens böcker i närheten, men nedan följer ett försök till kopiering av stilen.

Han måste genast packa ner allt som han skulle behöva denna livsavgörande kväll! Med bultande puls sprang han ut till verkstan och plockade till sig hammare, kofot och trasa, lösningsmedel. Stövlar, och när han lagt allt i bilens bagage kom han på att han så klart måste tanka också, kanske göra ett stopp på vägen och köpa bananer eller äta rejält och dricka innan han körde iväg. Han tog sig för pannan, kände brännande hetta och benen var inte längre stadiga, han måste svälja några värktabletter också, feber.

Ungefär så kan det se ut, och jag är ganska säker på att det beror på att författaren vill att texten i sig själv ska gestalta rådande situations skyndsamhet och karaktärens uppbragda sinnes­stämning. Karaktären kommer till exempel på ”lösningsmedel” efter ”hammare, kofot och trasa”, och därmed får ”lösningsmedel” också läggas till i efterhand i texten. Det språkligt korrekta hade ju annars varit ”hammare, kofot, trasa och lösningsmedel”. Att påbörja nästa mening med ”Stövlar” är ju än djärvare – men görs troligen för att texten i sig själv behöver hämta andan just här, vidare är ”stövlar” sannolikt ytterligare någonting som karaktären kommer att tänka på i efterhand. Även den sista meningen förbryllar i egenskap av att vara karaktärens inre medvetande­ström trogen, inte minst genom det påhängda ”feber” som egentligen skulle ha kommit tidigare och bäddats in i en fras som ”kanske hade han feber”.

Ja, så galet kan det faktiskt se ut i skön­litterära texter. Inget som jag rekommenderar, men som extremt exempel kan det i bästa fall vara av intresse.

Tänk på följderna, sägs det förresten i väldigt många situationer. Ja, det förmanas, till och med.

Jag har inte alltid tänkt på följderna.

En del följder är svåra att förutse. En del nycker i stunden kan följas av långvarig feber.

På sistone har jag tänkt mer på följder knutna till andra personer. Person A gör x, vilket ger följden y för person B.

Alla ekvationer går inte att lösa.

Ekvationer som inte går att lösa gör ont i huvudet.