Det är märkliga tider. Märkliga tider råder.
En tid av ifrågasättanden, är det bland annat.
Det är också en tid då många glömmer plural-n. Slarvrar hade nyss skrivit ifrågasättande, i stället för korrekta ifrågasättanden.
Skriver jag själv på perfekt sätt, då? Antagligen inte, även om jag tyvärr skriver bättre än de allra flesta.
Jag upprepar mig, till exempel. Kanske inte genom att använda ett och samma ord för tätt – förutom på medvetet sätt, av stilistiska skäl (se första raden) – men genom att återkomma till saker och ting på ett sätt som nog kan upplevas som tjatigt eller ältande.
Att jag väntar, bland annat. Jag har i flera inlägg skrivit att jag väntar.
Men det gör jag ju.
Kanske tål att upprepas?
Jag själv tål inte när skribenter på omedvetet sätt använder ett och samma ord många gånger i samma text. Exempelvis skriver viktigt fem gånger på en sida i en faktabok, i stället för att ha hyfs och finess nog att variera sig med alternativ som väsentligt, angeläget, en god idé och värt att tänka på.
Du bör inte heller tåla det. Vi bör alla kräva att skribenter bemödar sig med att rensa sin text på amatörmässiga upprepningar.
Och om du inte tål den form av upprepningar som förekommer på den här platsen … ber jag om ursäkt.
(Det där tog emot.)
Ett slags utveckling. Kanske därför.
Och där hade jag också kunnat skriva en slags utveckling. Om det ska vara ett slags eller en slags är (numera) upp till var och en, bara konsekvens råder. Antingen bestämmer man sig för att artikeln (en eller ett) syftar på slags, eller så bestämmer man sig för att artikeln syftar på substantivet som följer efter slags (i det här fallet utveckling). Om man vill vara traditionell av sig, väljer man ett slags utveckling – den enda variant som var allmänt vedertagen förr i tiden.
Jag associerar. Anknyter intuitivt. Ibland får jag för mig att mina texter har vissa beröringspunkter med radioprogrammet Melodikrysset. Kan möjligen vara tålamodsprövande, det också.
Eller har jag börjat att ursäkta mig? Vore inte heller bra.
Var det i sig en ursäkt?
”We are dying from overthinking.”
Tänka mindre och känna mer, var det. Har verkligen försökt följa denna devis den gångna veckan, men i min belägenhet blir uppgiften tuff.
Känner … att koltrasten har börjat sjunga lite bättre. Inte lika bra som den där andra fågeln som jag har lyssnat noggrant på, men ändå inte helt oävet. Dessutom ser den med ens något mindre svart ut. Men det är en och samma fågel som återkommer, det ser jag på ögonen. Det ser jag på blicken, sättet som den tittar på mig. Den vill mig någonting.
Bara den håller avstånd. Avståndet måste vara tillräckligt stort.
Dock har det tillräckliga avståndet blivit en aning mindre på sistone.
Det är märkliga tider. Märkliga tider råder.
Lämna ett svar