Konsekvens är en svår sak. I livet, men också i skrivandet. Det är egentligen inte fel att i en och samma text skriva något på ett ställe och någonting på ett annat ställe. Men det är inte … snyggt. Ibland får jag förstås själv för mig att det i ett specifikt sammanhang passar bättre med något än med någonting, eller tvärtom, men kanske handlar det främst om antal stavelser – att det på ett visst ställe i en viss mening blir skönare läsflyt med tre stavelser än med två, eller tvärtom. Sedan antar jag att någonting möjligen ser mer klassiskt korrekt ut (så jag själv väljer i regel den varianten).

Det finns fler ord som man kan grubbla för mycket över. Ska man konsekvent köra på istället eller i stället, la eller lade, härnere eller här nere, café eller kafé, för sent eller försent, cigarrett eller cigarett? Om man vill göra det lätt för sig, kan man välja det alternativ som står först i SAOL, men … när det gäller nyss angivna exempel är båda varianter så pass allmänt vedertagna att det gäller att göra ett personligt val.

I föregående stycke var jag förresten konsekvent nog att skriva man på fyra ställen. Många hade nog i stället försökt att skriva du på fyra ställen. Det har blivit allt vanligare på senare år, inte minst inom facklitteraturen. Du, du, du. Du. Läsaren ska håvas in, tilltalas, känna sig delaktig. Dessa du-texter blir dock snabbt tröttsamma, enligt mig, och väldigt ofta råkar skribenten ändå på grammatiskt inkorrekt sätt blanda många du:n med ett och annat man. Mer vanligt är det kanske att skribenten kommer på sig själv med att ha skrivit man ett flertal gånger, och därför abrupt övergår till eller petar in du:n. Och då blir det ju fel. Det går inte att blanda subjekt hur som helst, åtminstone inte i ett och samma stycke. Här måste vettig konsekvens råda.

Jag får väl försöka vara stor nog att erkänna en egen synd, som handlar om konsekvens. Det är nog som så, att jag i de senaste textinläggen i större utsträckning än tidigare har valt kursiv stil för exempelord. Tidigare lät jag i fler fall dessa exempelord behålla rak stil eller hamna inom citationstecken.

Kanske har jag velat förtydliga mer på senare tid. Kanske har min misstanke om att allt fler begriper allt mindre vuxit.

Kanske är det tecken på ett slags självutveckling. Vidareutveckling.

Vidare, vidare. Det att vara, men också det att bli, det att övergå till.

Blir man mjukare? Kanske blir man mjukare.

Blir du mjukare? Kanske blir du mjukare.

Att övergå från en till en annan. Övergå från två till en. Låta två sammansmälta. Men … kanske också att något litet göra plats för en helt ny, en tredje, en tredje som kan bli ett med de två redan sammansmälta?

Vissa tankar är snabba till att öppna porten som huvudvärken brukar ta sig in genom.

Och: i förrförra stycket framgår det att något inte alltid kan bytas ut mot någonting. Ibland måste det vara något.

För det allra mesta finns det undantag, tyvärr.

För det allra mesta finns det undantag, som tur är?

Porten helt öppen.

Jag sluter ögonen och hör fågelsång. Det händer ganska ofta, men nu är det en helt annan sorts fågelsång än vad det brukar vara. Ingen konsekvens, här heller.