Att skriva om det ena får en att vilja skriva om det andra.

Har idag måttlig lust till att skriva om språkriktighet. I stället lust till att skriva om annat. Oklart om exakt vad, dock.

Det är mycket tröttsamt att försöka folkbilda om korrekt skriftspråk. En evig uppförsbacke, då folk inte längre anser sig ha tid över för detaljer.

Folk är dumt också.
Eller: Folk är dumma också.
Alternativ två numera mest gångbart, på gott och ont.

Ja, som ni ser försöker jag ändå hålla mig till ämnet. Denna nätplats utlovade ämne.

Kan, eller får (!), ju heller inte någonting annat.

”Dom ä domma i huuuvet.” Så hörde jag någon säga igår. Någon som själv knappast var någonting annat i huvudet.

Det finns författare som skriver ”dom” i stället för ”de/dem”. Började bli populärt på sjuttiotalet, det skrevs till och med en omtalad så kallad generations­roman med ”dom” överallt. Idag är kanske ”dom” åter på uppgång i skön­litteraturen, av helt andra skäl.

Men visst. Hellre ”dom” överallt än ”de” när det ska vara ”dem” och ”dem” när det ska vara ”de”.

Dom.
Dum.
Dum dom.

Dumdumkula.

Sidospår. Utvikning. Det ena, men också det andra. Det att plocka in. När det gäller texter, brukar det talas om inskjutna satser. Eller inskott. Som snuddar vid bisatser. Det som skjuts in separeras från övrigt innehåll genom att föregås och efterföljas av kommatecken eller tankstreck. Dock: pinsamt många skribenter glömmer bort att sätta dit kommatecken nummer två, tankstreck nummer två. Med följden att inskottet punkterar hela meningen, gör den amatör­mässig och ofta obegriplig.

Påbörja …
… och avsluta!

En helhet. Det ena och det andra. En del av en helhet. En annan del av en helhet. Vettig separation. Åtskilda, men sammanhängande.

Tänker med ens: jag ser min nuvarande situation som en inskjuten sats. Första kommatecknet redan på plats, liksom några ord. Längtar efter det andra kommatecknet, för att kunna återgå till huvudsats och fortsätta med väsentligheter.

Jag har värk i ett revben.
Plötslig armbåge.

Man säger något. Andra tolkar.
Ibland räcker det med en blick.
En del får för sig att man stirrar.

Japp, ibland kan man skjuta in hela små stycken. På så sätt plocka in.

Jag stirrar inte.
Jag fokuserar och planerar.

Att agera en tid efteråt är oftast bättre än att agera i affekt.
Affekt är för amatörer, affekt ger dålig effekt.

Först koncentration. Sedan explosion.
Bättre.

Men det har hänt att jag har frångått principen.
Mer principfast nu.
Får jag för mig.

Jag får för mig … att distraktionerna är för många idag. Så pass många att även personer som har skrivandet som yrke inte fokuserar fullt ut på sina texter. De tror kanske att de gör det, men … pling från mobilen, uppdaterings­skylt nere till höger, skrik från latte­förälderns desperat kontakt­sökande unge. Därav till exempel en inskjuten sats som blandas grumlig med huvudsatsen.

Orkar jag skrika ”skärpning”? Nej, inte idag. Jag bara säger det.

Skärpning. Stäng ute bruset. Det går.

Mitt eget inlägg – detta – innehåller inga stavfel eller allvarliga grammatiska snedsteg. Däremot får jag tillstå att det har råkat bli lite osamman­hängande. Kan ha att göra med … väntan. En jobbig sorts väntan, kopplad till den där processen som jag nämnde i mitt förra inlägg. Viss väntan bjuder på utrymme för kontemplation och planering, annan sorts väntan … tvingar på en tid som man lätt råkar fylla med oro, tvivel och ånger.

Men jag ångrar inte att jag skrev det här. Samman­hängande eller ej – den här rutinen får inte brytas.