Det får bli idag. Som jag avslöjar ett och annat, lämnar ett besked som sannolikt är slutgiltigt.

Men för att inte helt frångå det språkliga, kan jag skriva några rader om …

… att det i skönlitterära texter är lätt att råka avslöja för mycket, bli övertydlig genom att beskriva i stället för att gestalta.

Det finns förstås en och annan författare som under senare år har ifrågasatt traditionen att se gestaltning som kännetecken för hög­kvalitativ skön­litteratur, men hur jag själv än vrider och vänder på saken når jag konklusionen att gestaltning är ett snyggare och smartare grepp än beskrivning. I alla fall när det gäller skönlitterära texter.

För det mesta krävs både gestaltning och beskrivning, men om balansen rubbas till fördel för beskrivningen blir den skön­litterära texten övertydlig på ett tröttande sätt. En person som läser en skönlitterär bok behöver oftast inte memorera en stor mängd fakta, och då är det viktigt att hen får uppgiften att fortlöpande räkna ut småsaker eller åtminstone tolka ledande information.

Exempel på onödigt mycket beskrivning:

Han nickade för att visa att han hade förstått. Skred sedan till verket.

Läsaren förstår säkert varför karaktären nickar, så det räcker gott med:

Han nickade. Skred sedan till verket.

Ett annat sätt att vara övertydlig på, är att använda adverb i samband med dialogattribuering:

– Det borde du själv kunna räkna ut, sa Amelia sarkastiskt.

Repliken i sig är sarkastisk, så det är bättre att enbart förlita sig på den:

– Det borde du själv kunna räkna ut, sa Amelia.

Det kan vara en god idé att utföra en allmän gallring av adverb i en skön­litterär text, inte minst om man strävar efter att gestalta snarare än att beskriva. En karaktärs handlingar, kropps­språk, miner och repliker avslöjar i regel tillräckligt mycket.

Här beskrivs kvinnans känsla med ett adverb:

– Det var jag som gjorde det där.
Paula tittade förvånat på Dennis.

Här gestaltas kvinnans känsla med en kort beskrivning av hennes ansiktsuttryck:

– Det var jag som gjorde det där.
Paulas ögonbryn höjdes. Hon tittade på Dennis.

Och det räcker egentligen med:

– Det var jag som gjorde det där.
Paulas ögonbryn höjdes.

Tilläggas kan, att det verkar vara mer acceptabelt med frekvent bruk av beskrivningar och adverb inom deckar­genren. Kanske eftersom det i deckare finns en massa pussel­bitar som läsaren (i stället) kan sysselsätta sig med. Många pussel­bitar och idel gestaltningar kan kanske bli för mycket för vissa läsare, vad vet jag?

I sammanhanget kan även konsekvens beaktas. Det är i regel en fördel om balansen mellan gestaltning och beskrivning är ungefär densamma hela verket igenom. Det är över huvud taget för det allra mesta bäst om en författare håller sig till en och samma stil genom hela verket. Omedvetna stilbrott är fula, medvetna stilbrott är riskabla.

Efter dessa språkligheter, övergår jag till avslöjandena.

Som möjligen kommer att få dina ögonbryn att höjas.

Att jag allt som oftast har använt mig av underliga antydningar – eller svåra gestaltningar – beror bland annat på att jag har velat hemlig­hålla eller otydlig­göra min faktiska belägenhet.

Men nu har jag tröttnat på att hålla inne med saker och ting. Så jag berättar. Beskriver i stället för att på svårt sätt gestalta.

Om du inte redan har räknat ut det, är min situation den …

… att jag är intagen på en anstalt.

Jag sitter i fängelse, helt enkelt.

Jag är en dömd person. Som avtjänar straff.

Så.

There you have it.

Textinläggen skriver jag på en laptop utan nätuppkoppling. En vänligt inställd person publicerar. Det krävde några vändor för att få tillstånd att skriva, men blev möjligt eftersom en tongivande psykolog trodde att sysslan skulle ha en god inverkan på min utveckling och rehabilitering.

Om någon läser igenom och eventuellt censurerar? Det är möjligt. Men jag misstänker att tid och motivation är begränsad. Stickprov, på sin höjd. Eventuellt noggrann genom­läsning av de första inläggen.

Det här är det trettionde inlägget. Och jag tar mig friheter.

I själva verket är jag osäker på varför jag har dragit mig för att öppet redovisa min belägenhet tidigare. Ett fängelse är en plats, liksom andra platser.

Men informationen väcker antagligen frågor.

Vad jag är dömd för? Ointressant.

Om jag anser att utdömt straff är av berättigat slag? Nej, egentligen inte. Påföljden borde ha blivit en annan, när jag betänker vad jag i själva verket har gjort.

Har jag funderat på att försöka rymma? Ja. Det tror jag att de allra flesta här inne har. Men förutom vissa avbrutna förberedelser inför konkreta handlingar, har rymning – eller befrielse – främst figurerat som en fantasi, i mitt fall ofta knuten till ett slags försvinnande rakt upp i skyn. Ja, den tänkta flykten har varit vertikal, uppåt­gående. Kanhända med viss inspiration från en sång, där ett rymdskepp nämns.

Men det var ett tag sedan som jag senast fantiserade om att rymma. Åtminstone om att rymma rent praktiskt. På sätt och vis vill jag motsatsen nu.

Jag resonerar över huvud taget på annat sätt nu. Någonting har hänt de senaste veckorna. Perspektiv har ändrat karaktär eller bytts ut. Brev har haft påverkan.

I sammanhanget kan nämnas, att … jag har gjort en tavla. I dubbel bemärkelse. Och nu återfaller jag möjligen till svår gestaltning, men … gjord tavla fick mig nyligen att omvärdera ett specifikt förhållnings­sätt. Jag kom fram till att det inte kan vara rätt att hålla inne med väsentlig information i samband med en innerlig överens­kommelse. Att en hemlighet mellan två bör innebära att båda vet lika mycket om det som undanhålls för andra.

Det att bekänna sann färg. Tydligt nyansera sitt jag och sina handlingar.

Rött är inte alltid bara rött. Så att säga.

Därmed … är jag nästan helt säker på att jag mycket snart kommer att berätta om tavlan som jag har gjort. Vilket i så fall troligen kommer att leda till tidsödande processer som inte är förenliga med skrivande av textinlägg till en nätplats. Och i vilket fall som helst, har jag väl i det närmaste tömt ut ämnet språk­riktighet. Samt tröttnat på att tjata, om jag ska vara ärlig.

Så detta inlägg kommer med största sannolikhet att bli det sista. På ett bra tag, eller för all framtid.

Det att vara drastisk. Det att våga utvecklas. Det att försöka reparera genom att söndra.

Och angående tappad lust för att nå utsidan … tja, jag kan lika gärna vara här. Utanför stängslet hade jag ändå inte kunnat träffa den enda person som jag egentligen skulle vilja prata med. Särskilt inte efter att ha berättat, bekänt färg.

Så ännu en sanning är, att jag har fler att prata med här inne. Faktiskt är det så, även om jag någonstans har antytt motsatsen i en omedveten nyck att väcka sympati.

Oj, det här känns märkligt. Men också förlösande.

Och ett slags avsked, blir det ju. Men du som eventuellt har läst alla inlägg på denna nätplats, kan förslagsvis övergå till en annan sida som på bra sätt fokuserar på skrift­språket. Eller så kan du läsa mina inlägg från början igen – repetition är a och o när det gäller inlärning.

Comeback i framtiden? Tja, man ska ju aldrig säga aldrig.

Jag lovar hur som helst att hålla stilen – fortsätta att gå språkets ärenden, bara på annat sätt.

Men här och nu tillåter jag mig ett stilbrott, bara för att jag precis fick den lusten. Jag väljer att byta till preteritum och tredje person singular, samt ge mig på försöket att skriva på mer skön­litterärt sätt. Men innehållet är helt sant, det utgörs av en för mig avgörande händelse som ägde rum för några dagar sedan.

H.O. höjde axlarna när han släppts ut i rastgården. Himlen var klar nu, men det hade regnat tidigare och luften var kall. Här och där hade vattenpölar bildats. Det luktade svagt från en cigarett som nyss fimpats. Han tyckte sig höra ett dämpat skrik någonstans ifrån, men det kunde vara inbillning.

Han kramade försiktigt det som han hade i jackfickan, svepte med blicken över rastgården. Men han såg inte det som han trodde sig vilja se, så han suckade tyst och rörde sig sakta framåt. Framåt längsmed ena långsidan, av någon anledning undvek han alltid mittpartiet av gården. Det var förstås sidorna som bäst lämpade sig för promenad, han gjorde varv efter varv i maklig takt.

Som det hade ändrat sig på insidan, tänkte H.O. På insidan av hans skalle. Han hade nyligen ändrat uppfattning om det ena och det andra. Det som tidigare varit angeläget, var nu utan betydelse. Det som tidigare gått att överse med, gick inte längre att stå ut med. Nummer tre lockade inte längre, och delar av det gjorda brände i tanke­gångarna. Därför hade han i princip bestämt sig. Snudd på tagit beslut av definitivt slag.

Ett läte fick honom att stanna upp, vrida på huvudet. Och jo, minsann! Där i hörnet var den, mitt i en vattenpöl. Koltrasten. Den tvättade sig, sänkte gång på gång ner bröst och huvud mot vattnet. Slog med vingarna, drack, fortsatte att tvätta sig. Varje gång den slog med vingarna, ryckte H.O. till en aning. Men ingen gammal svaghet skulle få honom att missa tillfället, så han bet ihop och gick långsamt närmare fågeln. Han drog upp äppel­halvan ur jackfickan, sträckte fram den på tydligt sätt och fortsatte att närma sig.

Koltrasten befann sig i nuet, men H.O. visste att den var sprungen ur dået. Två tidsskikt, men samma fågel.
   ”Jag vet att det är du”, viskade han. ”Jag vet nog att det är du.”
   Fågeln mötte hans blick, stod still en stund innan den lämnade pölen för att putsa fjäder­dräkten. H.O. smög ännu närmare, satte sig till sist på huk och höll andan. Två meters avstånd, knappast mycket mer än så. Först när han lät äppel­halvan rulla fram i en båge någon meter, hoppade koltrasten undan en bit. Men efter att ha lutat huvudet åt vänster och höger några gånger, hoppade den närmare igen.

”Snälla, förlåt mig”, sa H.O.
   Hans synfält grumlades, men för sitt inre såg han pipan till en luftpistol, hörde snart en låg smäll och tvingades ännu en gång se desperat flaxande vingar och höra smärta i pip efter pip. Han fick blinka oavbrutet ett tag för att bli av med bilderna, morra för att slippa ljuden. Sedan såg han koltrasten från dået i nuet, hörde ljudet från när den hackade i äppelhalvan.

Den åt. Av äppelhalvan som han hade erbjudit den. Fågeln … förlät honom alltså. Och var inte rädd för honom. Den tog för sig av gåvan i lugn och ro. Tittade emellanåt på honom, utan att skygga. En skälvning genomfor H.O., han fick gnida kinderna med ena handens knogar. Fågeln låtsades inte om strupljuden, utan bara åt vidare. Hackade, tuggade och svalde. Mötte blick. Hackade, tuggade och svalde. Under en lång stund pågick detta.

Så flög den, utan förvarning. Rakt upp i luften, sedan svagt åt vänster och iväg, bort från rastgården och hela anstalten. H.O. följde fågeln med blicken, tänkte att den bar med sig hans förlåt, därmed delvis bestod av hans eget väsen. Fågeln var fri, rörde sig som den själv ville, i hans ställe eller tillsammans med honom, de var två men ändå en, för evigt förbundna, nu i samförstånd och äntligen tillfreds.