Brevet som jag nämnde i förra inlägget är nu skrivet, på väg till mottagaren.

Innehållet i brevet blev inte av exakt det slag som jag hade tänkt mig. Det var som om handen tog över, skrev efter eget tycke, associerade fritt på eget initiativ. Kanske gott så, det känns trots allt ganska bra efteråt. Jag är mest lite förvånad, och märker att det något oväntade innehållet i brevet nu får mig att ifrågasätta några av mina valda förhållnings­sätt till det ena och det andra.

Handen lät för övrigt bli att orda om värdet av en väl bevarad hemlighet. Absolut gott så. En påminnelse kan på onödigt sätt tynga axlar, och en delad hemlighet måste vara just delad – inte mest den enes angelägenhet.

Kan en hand vara klokare än en hjärna? Värt att betänka.

Apropå brev, var det förr kutym att på kuvertet infoga två mellanslag mellan post­nummer och postort – och att skriva hela postorten med versaler. Så är det inte längre. Sedan flertalet år tillbaka är det mest korrekt att nöja sig med ett enda mellanslag och att enbart använda versal till postortens inledningsbokstav:

666 33 Orten

Den som skriver adressen på kuvertet (inte använder fönster­kuvert), bör ha hyfs att välja en placering nertill på den högra delen. Att skriva mitt på kuvertet – eller ännu värre, uppe till vänster – är vederstyggligt.

Mer om versaler: alltför många skriver alltför ofta ord i versaler nuförtiden. För få verkar känna till att versaler innebär att man skriker. Att se ett ord i versaler gör lika ont i ögonen som ett högt rop gör ont i öronen.

FÖRSTÅ detta!
(Här var det befogat.)

Jag skrev precis nuförtiden. Det hade gått lika bra, eller till och med snäppet bättre (enligt SAOL), att skriva nu för tiden.

I många sammanhang faller förresten folk också för frestelsen att använda versaler när det är dags för rubrik­sättning. För det mesta fungerar detta dåligt, då flera ord i rad – eller långa ord – blir märkbart svårare att läsa om alla bokstäver är versaler. Vidare är faktiskt en rubrik med enbart stora bokstäver en krigsrubrik – och varför använda en sådan om det inte är krig?

Men många krig råder, förstås. Bland annat kriget som ingen längre kan vinna.

Men ett rymdskepp väntar, kanske. Är räddningen.

Jaja.

Själv väntar jag, igen. Eller undrar.
Undrar, gör jag.

Hoppas.