Ja!
Minsann!
Att inleda med två interjektioner är djärvt, men den här gången faktiskt befogat. Av integritetsskäl vill jag inte gå in på detaljer, men i förrgår kom äntligen beslutet som jag har väntat på i ett tiotal veckor. Beslutet angående dispens/tillstånd som – underligt nog – berör brevskrivande.
Beslutet var … positivt!
Jag är beviljad!
Omständigheterna bör vara ovidkommande för dig som läser detta, men kontentan är att jag nu kan skriva ett brev som jag oerhört gärna vill skriva – och att detta brev kommer att nå fram till mottagaren.
Fantastiskt!
Delmålsseger!
Jag påbörjade brevet igår, men hann inte ens bli färdig med inledningsmeningen. Att påbörja brev är svåra saker. Att påbörja det här brevet är en rekordsvår sak.
Att skriva brev – för hand – innebär även andra utmaningar. Till exempel att få till snygga avstavningar. Inget är värre än att för sent inse att ett ord inte kommer att få plats på innevarande rad, utan att det måste avstavas. Oförutsedda avstavningar blir ofta fula, leder till bindestreck på fel ställe och/eller till ett ord som skrivs i mindre storlek än övrig text.
Det är över huvud taget svårt att skriva för hand. Mycket kan hända, bli fel eller oestetiskt. Men personliga brev ska skrivas för hand, är min bestämda åsikt. Att visa upp sin handstil är att överlämna ett förtroende, kommunicera med öppna kort.
Vad gäller just avstavningar, har den som skriver i ett ordbehandlings- eller ombrytningsprogram sällan några ursäkter att komma med. Det kan bli både rätt och snyggt, om personen ifråga är noggrann och kan sin sak (eller bemödar sig med att kolla upp reglerna).
När det gäller avstavningar, behöver man följa ordledsprincipen och stavelseprincipen. Den förstnämnda principen innebär att man rättar sig efter ordets uppbyggnad i ordled, den sistnämnda principen innebär att man rättar sig efter ordets uttal i stavelser.
Ordledsprincip:
kniv-ar
Stavelseprincip:
kni-var
Det är tillåtet att växla mellan dessa två principer i en och samma text – låta varje enskild situation avgöra (för det mesta en fråga om utrymme). I vissa fall blir det samma avstavning oavsett vilken princip som man väljer att följa.
Det gäller även att se till så att det som står före och efter bindestrecket innehåller minst en stavelse, att undvika att lämna en helt ensam bokstav före eller efter bindestrecket – och att använda sunt förnuft.
Trots klara direktiv, är det inte sällan som man hittar sådana här förskräckligheter i diverse tidningar:
armband-sur
Morak-locka
avfall-spåsen
syn-sk
sjung-a
Generellt kan sägas, att texter på webben inte kräver lika många avstavningar som tryckta texter. Detta beror på att webbtexter i större utsträckning är vänsterställda (inte marginaljusterade), det vill säga har ojämn högermarginal. Dock är det befogat att avstava riktigt långa ord även i texter med ojämn högermarginal.
Ojämn kvalitet, rent estetiskt, lär det bli i mitt handskrivna brev – trots att jag kommer att anstränga mig maximalt. Detta eftersom jag inte brukar skriva längre texter för hand, och eftersom pennan som jag har är … tja, vi kan säga i mjukaste laget.
Men brevet kan skrivas. Får skrivas. Kommer att skrivas, skickas iväg, sannolikt läsas.
Svaras på?
Vi får se.
Lämna ett svar