Den här gången kommer jag att ta upp saker & ting som dyker upp i tanken under tiden som jag skriver.

Det hade varit fel att skriva denna gången. Ett fel som ofta förekommer i texter och otroligt ofta hörs när folk pratar. Rätt är att skriva/säga antingen denna gång eller den här gången.

Japp, jag petade in ett &-tecken i första meningen. Hade varit olämpligt i en tidnings­artikel, men på den här platsen tillåter jag mig ibland viss stilistisk lek.

Dock: när jag leker, leker jag med respekt.

Det finns inget värre än när personer helt utan grund­läggande språkkänsla får för sig att tänja på språkets gränser.

Pannkaka.
(Många är obildade/slarviga nog att skriva/säga pangkaka.)

För mitt inre hör jag plötsligt ingredienser till pannkakor räknas upp, och detta får mig att tänka på hur vanligt förekommande det är med galna sätt att räkna upp saker & ting (nu gjorde jag det igen) i texter. Får väl ge ett exempel:

Han valde att ta med sig sin fogsvans, kniv och måttband till sommarhuset.

Meningen ovan är fel eftersom fogsvans och kniv är n-genus medan måttband är t-genus. Ordet sin i meningen syftar ju på samtliga tre saker som mannen tar med sig. Blir ju helt galet med sin måttband. Rätt vore att i stället skriva:

Han valde att ta med sig sin fogsvans, sin kniv och sitt måttband till sommarhuset.

Exemplet var förstås inte det bästa, här hade man ju också kunnat förenkla och helt skippa det reflexiva possessiva pronomenet:

Han valde att ta med sig fogsvans, kniv och måttband till sommarhuset.

Och apropå pronomen – se till att välja rätt, inte sällan ser man att skribenter till exempel har skrivit sin när det ska vara hans/hennes/hens (och tvärtom). Innebörden i de två meningarna nedan, blir ju exempelvis helt olika.

Hon såg Mallory skjuta sin man.
Hon såg Mallory skjuta hennes man.

Två meningar, två olika män som blir skjutna.

I min egen närhet, är det ingen som har blivit skjuten på sistone. Däremot har en av mina … tja, vi kan säga grannar, i veckan råkat ut för en underlig olycks­händelse. Han dog inte, men ryktet säger att han förlorade medvetandet.

Och här associerar jag till blåmärken.

Inte längre. Inte på ett bra tag. Troligen så.

Ur spel.

Satt.

Satt uppe och funderade ganska länge igår kväll, i nedsläckt rum, och kom fram till att det kanske är dags för ny slags utveckling. Kändes åtminstone som om mitt inre suktade efter någonting nytt, ännu ett spår in i framtids­tillvaron. Jag väntar ju, väntar ständigt på det ena och det andra, och allt detta bidande av tid leder till så många synvinklar av gammalt och befintligt att en längtan efter oprövade riktningar och mål väcks.

Jag vaknar alltid någon minut innan väcknings­ljuden sätter igång om morgnarna. Oavsett om jag har somnat direkt efter sänggåendet eller efter en timme eller fem. Den inre klockan kan inte luras, den går alltid rätt och det gör den dels genom att ignorera brott mot rutiner och dels genom att automatiskt ställa om efter reellt tidspåverkande skeenden.

Nu är en annan klocka slagen. Därmed får jag avsluta skrivandet för den här gången.