Tid är någonting som jag funderar på alltmer. Dels eftersom jag börjar få några år på nacken nu, dels … tja, på grund av annat.

Jag tycker mig ana flera parallella spår i tillvaron, och att tiden kan gå fort i ett spår och långsamt i ett annat. Smått hjärn­tvättande, men det gäller att se helheten och koncentrera sig på genom­snitts­hastigheten. Eller för den delen uppskatta en snabb dag i en långsam månad.

I mitt förra inlägg skrev jag fyrtiofem minuter. Jag hade förstås också kunnat skriva 45 minuter, men i texter som snuddar vid litterärt skapande är det faktiskt vanligare att ta till bokstäver vid angivelser av tid. Så har det i alla fall länge varit, kanske eftersom kantiga siffror kan störa ögat och därmed riskera att bryta magin som nogsamt byggts upp med välvalda ord.

I icke-litterära texter kan det dock vara smidigare att ta till siffror. Och om förkortningen kl. används, ska tiden alltid anges i siffor. Kl. åtta är galet, det måste vara kl. 8.00 eller kl. 20.00. Det går dock bra att skriva klockan åtta, och då får sammanhanget avslöja om det är på morgonen eller på kvällen.

Notera att det ska vara en punkt mellan timme och minuter, om siffror väljs. Inte kommatecken! I ett internationellt sammanhang, går det också bra med kolon.

Om ett tidsintervall ska anges i siffror, ska strecket mellan starttid och sluttid vara längre än ett simpelt binde­streck – och det ska inte vara mellanslag mellan streck och siffror.

Korrekt:
För många råder slavarbete kl. 07.00–16.00 alla vardagar.

För mer ingående information om diverse streck, se textinlägg 15 (femton).

Klockslag snuddar vid tal, och om tal i text kan nämnas att en regel förr i tiden sa att tal upp till tolv ska skrivas med bokstäver medan tal från 13 och uppåt ska skrivas med siffror. Numera finns det ingen exakt regel (så klart), enligt SAOL finns en ”riktpunkt” som innebär att gränsen brukar ”anges till någonstans mellan 12 och 20”.

Men återigen: annat brukar gälla i litterära texter. I en roman går det bra att skriva att en åttioåring på Österlen fick jobba i åtta timmar i sträck för att plocka ner tusen äpplen från tre träd som var tvåhundra år gamla.

Tvåhundra hade även kunnat skrivas isär. Vissa tycker att två hundra är tydligare för ögat.

Hur gamla äppelträd nu kan bli? Kanske ovanligt med tvåhundra år gamla äppelträd?

Men ja – det är korrekt med äppelträd. Varianten äppleträd finns inte med i SAOL (däremot fortfarande som variant i SO).

Det ena leder till det andra. Alltid så. Hjärnan överhettas därmed.

På tal om tal, funderar jag ibland över om det möjligen finns magiska sådana.

Tre? Magiskt?

Kanske skulle jag vilja ha mer magi i mitt liv.
Kanske skulle jag inte vilja ha mer magi i mitt liv.

Att i alla lägen vara tvärsäker, är att ha skygglappar.

Att i alla lägen vela, är att vara feg och stillastående.

Lagom är inte så dumt. En fåra där två extremer kan mötas, blandas.

Framåtrörelse kan vara svår, förstås. Om kontrasterna mellan de två som behöver bli en är väldigt stora.

Men det kan gå.
Allt går!
Nej, men mycket går.
Oftast går det att röra sig framåt.
Rör dig, och du utvecklas.
Utvecklas, och du rör dig.