Jag har hög puls idag, trots att jag inte har ansträngt mig fysiskt. Kanske förkylning på gång, eller någonting annat.

Man kan förstås få hög puls av annat än fysisk aktivitet och sjukdom. Upprördhet och frustration kan till exempel öka antalet slag per minut. Kroppen har ingenting att säga till om när känslorna rusar.

Känslorna rusar nog inte. Hos mig, just nu. Men de rör på sig, finns och ger sig tillkänna.

Jag har bra kontroll på mina känslor. Men en viss sorts känslor, som berör vissa företeelser, kan ändå … ställa till det lite emellanåt.

Fel i texter väcker pulshöjande känslor i mig. Det behöver för den delen inte handla om faktiska fel, utan ibland bara om … tja, till exempel upprepningar. Att ett och samma ord används flera gånger i ett kort stycke. Det är inte fel, men ser inte rätt ut. Det ser amatörmässigt ut, och vittnar för det mesta om slarv. Den som läser igenom sina texter noggrant före publicering, bör märka om ett och samma ord överanvänts. Men allt färre läser igenom noggrant, allt färre skribenter behärskar skrivkonsten. Det är klåparnas och hastverkens tid som råder.

Vart är vi på väg?

Klåpare hade skrivit:
Var är vi på väg?

Klåpare hade också skrivit:
Vart är vi någonstans?

Var/vart. Reglerna lärs ut i lågstadiet. Orkar inte rabbla fler exempel här och nu.

Det händer förresten att jag själv upprepar mig, men det är medvetet. Medvetna upprepningar är okej.

Det händer aldrig att jag skriver vart när det ska vara var eller var när det ska vara vart.

Nu har pulsen gått upp lite till.

Det händer att jag pratar för mig själv. Inget fel med det.

Att läsa upp text högt för sig själv, är för övrigt ett bra sätt att kontrollera stavning, syftning, melodi och disposition. De fel och brister som ögonen inte märker, uppfattar kanske öronen.

När jag pratar för mig själv, är det dock oftast inte text som jag läser upp. Men nog om det.

Väntar, gör jag. Fortfarande.

Ropar nu, högt för mig själv: Väntar!

Kanske slog jag också knytnäven i väggen.

Att skriva om språkriktighet, eller snarare att redovisa olika fall av språkmisshandel, är egentligen att dra upp den knutna handen ur fickan.

En hand som är knuten i en ficka gör ingen egentlig nytta. Förutom möjligen att förbereda sig. Till sist måste den knutna handen få kontakt med frisk luft, öppna sig eller … slå hårt mot ett mål som förtjänar att krossas.

Väggen förtjänade det inte, men det som jag lät väggen symbolisera riktigt tiggde om det.

Had it coming.

Jaha. Om fyrtiofem minuter ska jag ut i friska luften ett tag. Kan undra om turdus merula kommer att visa sig igen? Såg den för andra gången i förrgår.

Föredrar nog om den håller sig borta. Den ställer till det, gör den.

Apropå fyrtiofem minuter, ska jag ta upp tidsangivelser i mitt nästa inlägg. Eller har jag redan skrivit om tid i text? Får kolla upp.

Kolla upp, du också. Sådant som du inte är säker på.
Se till att vara säker.
Säker måste du vara.