Turdus merula. Eller koltrast. Såg en sådan igår, när jag var ute i friska luften en timme. Om det här hade varit för många år sedan, när jag var barn, hade jag troligen skrivit att jag sett ”en svart fågel”. Jag var inte så intresserad av fåglar på den tiden, och slängde mig heller inte med latin.

Mitt intresse för fåglar är egentligen fortfarande begränsat, men … de påverkar mig, fåglarna. Därför vill jag ha viss koll på dem, åtminstone kunna deras namn.

Fåglar är … väl okej. På avstånd.

Full koll kan man inte ha på fåglar. De har vingar, som de flaxar med. Kan röra sig hastigt, oförutsägbart. De rör sig nyckfullt både på marken och i luften. Gör ljud.

Sköra är de också.
Ja, de är sköra.

Dagens koltrast hade hittat någonting som den åt av. Den höll till i ett hörn. Jag stod i motsatt hörn.

Det brukar inte vara några fåglar ute i … ute där jag brukar hämta frisk luft om dagarna.

Att det skulle vara just en turdus merula.

Ja, man brukar kursivera latinska namn. Eller för den delen andra icke-svenska ord eller fraser som förekommer i texter som i övrigt är på svenska. Dock inte icke-svenska ord som är så pass allmänt vedertagna att de finns med i SAOL.

Ordet cowboy kursiveras inte.
Ordet loner kursiveras.

Själv tycker jag faktiskt att undantag kan göras i vissa texter, men från tiden som korrekturläsare vet jag att till exempel somliga redaktörer är extremt noggranna med att precis alla ”utländska” ord ska kursiveras.

Okej, då.

Konstnärliga verks titlar brukar också kursiveras. Om det handlar om ett musikalbum, kan man lämpligen kursivera själva albumet men sätta enskilda låtar inom citationstecken. För att skilja på helhet och del.

En del är tokiga nog att ge ett ord både kursiv och fet stil. Det är fel. Kaka på kaka, idioti. Välj fet eller kursiv stil! Och välj kursiv stil eller citationstecken – inte både och!

Det finns förresten många som säger att de ska ”feta” ett ord. Också tokigt. Detta verb finns inte. Åtminstone inte ännu. Feta är ost, och inget annat. Dock finns ”fet stil”.

Me being bold: jag är i dessa tider en av väldigt få som vet hur det ska vara, så lyssna på mig!

Jag lyssnade själv på den där koltrasten. Den gjorde ljud, nämligen. Sjöng, till och med. Lät väl okej, men jag känner till en fågel som sjunger mycket bättre. Jag känner också till en person som … kan det här med fåglar. På riktigt kan. En person som mycket tidigt lärde sig att läsa fåglar, förutse deras nycker och … kommunicera med dem.

Att skriva brev är ett sätt att kommunicera.
Jag väntar fortfarande på besked.
Väntar och väntar.
Väntar, gör jag.

Att be om förlåtelse och tacka för en vänskaps djupa betydelse behöver inte ske öga mot öga. Om öga mot öga inte är möjligt.

I ett brev kan man också nämna sådant som det fina i en väl bevarad hemlighet.

So long for now.