Tionde inlägget. Svårt att förstå, och märkligt att farten kan vara så hög i en tidslinje och så långsam i en annan.

10:e inlägget, hade jag också kunnat skriva. Kanske till och med 10e inlägget, då kolonet hänger löst i samtiden.

FNs deklaration om de mänskliga rättig­heterna knappar in på FN:s deklaration om de mänskliga rättig­heterna. Här orkar jag inte (längre) ha någon stark åsikt.

10 november är dock korrekt sedan lång tid tillbaka, här ska det varken vara kolon eller e. Datum går efter egna regler.

Förresten ska e vara a om 1: eller 2: föregår. Att skriva 1:e (eller 1e) är helt fel!

Så oerhört många fel och tvivelaktigheter som det går att räkna upp. Ibland känns uppgiften hopplös, som ett krig som ingen längre kan vinna.

Lättare då, att drömma om ett rymdskepp. Eller rymskepp, att åka iväg med. Kanske med utvalt sällskap.

Det deklareras om rättigheter till höger och vänster. Få av dessa deklarationer förankras i verkligheten.

Min egen trängda situation beror förresten på klart tvivelaktiga processer och bör strida mot diverse deklarationer.

Situationen i sig. Därtill enskilda små incidenter och omständig­heter på daglig basis.

Men här sitter jag i alla fall och skriver om språk. Bland annat. För tionde/10:e/10e gången.

Någon gång ska jag skriva helt fritt, utan tvunget ramverk.

Flertalet regelverk borde bytas ut.

Själv skulle jag vilja sälla mig till datumen, gå efter egna regler.

Första, andra …
… tredje?

Förlåt, men ibland måste jag tillåta mig att vara diffus.

Och jag tänker … ordningstal. Kontra oordningstal.

Och jag tänker … att ett väsentligt datum för mig ännu är okänt.

Väntans tider. Sittande på vänt. Vänt kort ligger.

Sänt kort skulle ha känts bra. Det hade inte behövt vara ett långt brev. Men inte ens det kan jag tillåta mig. Tillåts mig inte, det är som det är eller måste vara.

Man föreställer sig. Man förställer sig.

Men på ett ut. På ett ut. Minst så.