Identitet är en svår sak. Det kan gå en halv livstid innan man förstår vem man verkligen är. Man föds in i en situation, blir tilldelad en roll som man förväntas anta. Ibland krävs det i tidigt skede två roller, eller fler. En med den ene, en annan med den andra, en tredje med båda, en fjärde i ensamhet. Det kan också handla om två initialt jämnstarka roller, eller personlig­heter, av vilka den med minst potential får kraftigt övertag på grund av en destruktiv form av uppmuntran från så kallade närstående – och från samhället i stort. Det kan bli som så att del­person­ligheten med störst potential under långa perioder inte får minsta chans till att utvecklas, utan mer eller mindre märkbart skuffas undan, hålls tillbaka, fjättras, trycks ner och låses in.

Men att helt ta död på en sann delpersonlighet med urstark grundglöd går så klart inte. Det kan dröja månader, år och till och med decennier, men till sist glöder det sanna igenom hindrande skikt och gör sig gällande.

Innan den sanna delen fullt ut hinner hämta sig från lång tids förvaring i skymundan, kan den få bli tvungen att leva sida vid sida, någorlunda jämställt, med den andra halvan som redan nått sin fulla men mediokra potential. Även detta en slitsam situation för den genuina energin i personen som är en men rymmer två. Förstås också slitsam situation för själva personen som utgör hölje.

Dock: det sanna & driftiga vinner över det falska & håglösa i längden, ett menat väsen med överlägsen kapacitet som pö om pö släpps på tar ovillkorligt över och dominerar snart helt halvan som den tidigare först var under­ordnad och sedan jämbördig med.

En identitet i språket kan numera bland annat vara ”hen”. Om det kan man säga vad man vill. Själv säger jag att ”hen” är klart användbart, främst som substitut för det klumpiga ”hon/han”. Att använda pronomenet enkom för att hävda eller tillkännage en tredje köns­tillhörighet har jag inga egentliga åsikter om – men tycker verkligen att vissa följder av ”hen” i språket har blivit förskräckliga. Jag tänker till exempel på objekts­formen, som ju (också) är ”hen”. En mening som ”Jag gav hen kniven.” skär i varje människa med språkkänsla. Det är att frångå regler som måste gälla, jag föredrar faktiskt ”henom” även om det också låter illa. Tycker mig förstå att ”henom” kanske är okej att använda (ganska lite är ju säkert i dessa ”språkvårds”-tider), men Språkrådet rekommenderar numera verkligen ”hen” som objektsform. Genitiv­formen ”hens” känns bättre, rent grammatiskt.

Det nya pronomenet har även fört med sig ”en” istället för ”man”. Vilket leder till meningar som ”En måste vara försiktig när en har en vass kniv i händerna.” – så på senare år har ungt folk börjat prata som gamla smålänningar. Min största invändning mot ”en” istället för ”man” är emellertid att det redan finns så många ”en” av annan betydelse i språket. Texter skrivna av strikta genusvetare (hade kunnat använda ett annat ord här, men avstod) blir därav direkt olidliga på grund av upprepningar – inte bara av ”en”, utan även av egennamn eftersom ”hen” inte avslöjar om det är Emil eller Emily som det handlar om.

Måste nu abrupt lämna ämnet identitet, då det snart är dags för en förbannad aktivitet.