Det kommer nog att dröja ett tag innan jag har fått upp en bra rutin för den här sysslan. Att skriva egna texter är svårare än att rätta andras.

Rätta andras handlar ibland om att justera styckeindelningen. Att i detalj gå in på när det lämpligen ska vara nytt stycke, är för komplicerat. Men för att infria löftet som jag råkade avlägga i mitt förra inlägg, kan jag kort gå in på de skillnader som råder mellan styckeindelning i tryckt respektive digital text.

Nytt stycke i tryckt text innebär radbrytning och indrag:

Nu skriver jag en text utan egentlig innebörd.
     Här börjar ett nytt stycke i denna poänglösa text.

Nytt stycke i digital text innebär i de flesta fall en simpel blankrad:

Nu skriver jag en ny text utan egentlig innebörd.

Här börjar ett nytt stycke i denna andra poänglösa text.

Därmed blir det ganska många blankrader i texter som publiceras på nätet. Bland annat mina egna inlägg på den här sidan, och jag får erkänna att det stör mig något då jag egentligen föredrar indrag framför blankrad. Jag skulle också ha kunnat skriva, att jag föredrar text på papper. Dock har jag för närvarande bara möjlighet till att nå ut med mina tankar och iakttagelser i digital form.

För att återgå till styckeindelningen, får nämnas att det så klart även förekommer blankrader i tryckta texter. Detta görs för att till exempel markera ett något större hopp i tiden eller handlingen. Någon bra motsvarighet i digital text finns inte, vad jag vet, det är till exempel olämpligt att göra två blankrader för att markera ett större hopp. Asterisken (*) finns förstås att tillgå, men den är åtminstone för mig mer förknippad med text i tryckt form. Kanske kräver digitala texter fler rubriker, för att kompensera för de färre nyanserna när det gäller textuppdelning?

Men jag kommer i alla fall inte att skriva en massa underrubriker i mina texter. Utan köra på med en blankrad, oavsett om hoppet i tiden, tanken eller mellan ämnena är litet eller stort.

Hur som helst: det gäller att utvecklas, i lämplig utsträckning och takt, till exempel gå från tryckt till digitalt när situationen så kräver (men stanna efter blankrad, inte fogligt fortsätta med underrubriker på en gång). Jag har förresten utvecklats oerhört mycket under senare tid, gått från en till en annan, eller från tudelad till sammanfogad. En förening med hög effekt som konsekvens, ett slags nödvändig försoning som öppnat upp för diverse möjligheter.

I språket är det ord som förenas, genom sammansättningar (även kallade sammanskrivningar och [i]hopskrivningar). Just svenska språket är särskilt väl lämpat för att foga ihop ord, två eller flera, men i vanlig oordning är det många som sammansätter på tokigt vis. Det ska till exempel vara busshållplats och inte busshållsplats, precis som det heter tågstation och inte tågsstation. Sedan finns det förstås också sammansättningar med två korrekta varianter, som tidsplan/tidplan (även om förstnämnda variant är snyggast och mest grammatiskt försvarbar). Vidare är det ett antal fogebokstäver som man kan välja fel bland, förutom -s finns ju -a, -e, -o och -u.

Men egentligen är det väldigt enkelt:
Är du inte fullständigt säker? Kolla upp!!!

(Ja, det stämmer. Jag valde här att göra en radbrytning utan vare sig indrag eller blankrad. Detta på grund av stark anknytning i kombination med önskan om visuell emfas.)

Flera skiljetecken i rad är för det allra mesta ett otyg, men kan i sällsynta fall vara befogat. Om flera skiljetecken i rad är befogat, ska det vara tre stycken – inte två, inte fyra eller sju.

Tre punkter i rad, eller uteslutningstecken/ellipsligatur, går det förresten att skriva en hel avhandling om. En sådan kommer inte i detta inlägg, och sannolikt bara i kortversion i ett kommande inlägg.

Jag övervägde för några sekunder sedan att byta ut ”kortversion” mot ”nedbantad version”. I så fall hade jag också kunnat skriva ”nerbantad version”. Båda varianterna är godkända. Men kanske att jag personligen fortfarande föredrar ned framför ner.

Ned eller ner ska jag snart. En våning, med anledning av en ”aktivitet”.

Lust för att skriva något om orden inom citationstecken finns, men hålls medvetet tillbaka. Jag hade kunnat skriva något om både ordet och innebörden.

Många skriver förresten ”situationstecken”. Det är fult fel. Det ska vara ”citationstecken” eller ”citattecken”.

Någon gång ska jag citera en klok person. Vem det kommer att bli, har jag i skrivande stund ingen aning om. Det finns få kloka personer, vilket motsägelsefullt nog gör valet svårare.

Den där ”aktiviteten” är snudd på rutin nu. En av flera rutiner. Eller en del av Rutinen. Mina dagar handlar mest om rutin för närvarande, bortsett från skrivandet och bortsett från … företeelserna i min tankevärld.

Flera av företeelserna i min tankevärld kommer jag sannolikt inte att skriva om.

Och när jag tänker efter, är jag tveksam till om jag vill få upp en bra rutin för skrivandet. Eller någon rutin alls.

Skrivandet bör nog vara rutinfritt.
Skrivandet bör nog inte vara friktionsfritt.

(Nu gjorde jag det igen.)